Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En löjtnants händelser - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men jag kan upplysa dig, att hon är en liten god ande,
som kan försätta sig hvart hon vill. Ungherrskapet
förlåter väl mig emellertid, om jag lämnar det i
ensamhet på en liten stund? Aurevoir!»
Den unga flickan var i synbar förlägenhet. Hon
rodnade och bleknade ömsom och gaf endast halfva,
afbrutna svar på Hjalmars eldiga frågor; men han
afskräcktes icke det ringaste däraf, ty hennes blickar voro
så mycket mera vältaliga och strålade ännu vänligare
än förut. Han märkte emellertid, att hon esomoftast
oroligt såg åt dörren. Slutligen öppnades denna, och
Franck inträdde, förande vid sin arm ett blekt, mildt
leende fruntimmer. Tigande framgick han mot
Hjalmar, fattade hans hand och sade med en djup rörelse
i sin manliga röst: »Min vän! jag får nu ändtligen den
obeskrifliga glädjen att låta dig förnya bekantskapen med
en för mig oändligt dyrbar person, som aldrig kunnat
glömma dig,»
Hjalmar bugade sig och betraktade förlägen
fruntimrets bleka, milda ansikte. »Jag vet ... jag tror
icke», stammade han, »att jag har haft den äran ...»
»Drag dig noga till minnes», sade Franck rörd.
»Visserligen påminner jag mig ett ansikte,
liknande denna dams, men det är omöjligt, det var
under andra omständigheter, himmelsvidt skilda från ...
från ...»
»De närvarande, menar du», fortsatte Franck. »Du
erinrar dig således de båda olyckliga varelserna, som
du träffade hjälplösa och öfvergifna i skogen. Nåväl,
här, här återser du dem», och därvid slöt han mor
och dotter ömt i sina armar, öfverväldigad af rörelse.
De båda kvinnorna gräto sakta vid hans bröst, och
Hjalmar kände hastigt en stark böjelse att göra så med,
då Franck med förändrad, glad ton utropade: »Nej,
här stå vi, min själ, och gråta samt glömma alldeles,
att vi skola fira en glädjefest; och Hjalmar, stackars
gosse! vet ju ännu icke alls, hvad han skall tro? Min
son, ty som en son är du dyrbar för mitt hjärta, du
ser i detta fruntimmer min hustru, min älskade, min
allt förlåtande hustru, som vill blifva dig en öm moder
– och denna lilla mamsell är min kärälskeliga dotter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
