Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En löjtnants händelser - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Karolina, som äfven genom mig anhåller att få vara
din syster – tills vidare.»
Hjalmar var liksom slagen af förundran, men Franck
utropade glädtigt: »Se så! stå nu icke där så
handfallen! Jag vill sedan gifva dig förklaring öfver allt det
underbara, som du erfarit, men kom nu först hit och
omfamna din nya mor, som redan sträcker famnen mot
dig.» Varmt och hjärtligt slöt den bleka frun
Hjalmar i sina armar och hviskade därunder: »Ädle, unge
man, ni yttrade profetiska ord, då ni, för att trösta mig
i mitt elände, sade, att hjälpen måhända var mig
närmare, än jag trodde, och ni var liksom en räddande ängel,
den försynen utsändt att ledsaga mig mot det mål, där
ändtligen mina pröfningar skulle taga ett slut. –
Aldrig, aldrig har jag förgätit att innesluta er i mina
böner, som jag då lofvade ...»
»Och omfamna nu äfven din syster», inföll Franck
muntert, »och kyss henne, gärna för mig. Du har gjort
det en gång förut, din skälm, efter hvad hon berättat.»
Att Hjalmar begagnade sig af det gifna tillståndet,
torde vara öfverflödigt att nämna, men då han vidrörde
den rodnande flickans friska, varma, rosiga läppar och
såg in i dessa genom tårarna leende ögon, fylldes hans
bröst af en onämnbar glädje; men
»Saligheter, som förlängas,
Härda endast gudar ut.
Mänskohjärtat skulle sprängas,
Toge ej dess tjusning slut»,
som Franzén så skönt sjunger, och det var därför utan
tvifvel hälsosamt för vår hjälte, att den sköna flickan
blygsamt lösgjorde sig ur hans armar och smög sig till
sin far.
»Men att du icke på minsta sätt kunde känna igen
min lilla Karolina?» sade fadern, i det han smekte
flickans röda kind.
»Huru var det väl möjligt att i den skona,
blomstrande mamsell Karolina ens kunna tänka sig den
sjukliga, svaga flicka, som ... som ...»
»Du får icke säga mamsell», inföll fadern. »I ären
ju syskon, har jag sagt.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>