Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Inkvarteringen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nu, min älskade Stellan (så slutade hon), farväl! farväl!
– O, det förefaller mig, som om jag skulle skrifva
detta sorgliga ord med mitt eget hjärtblod. Farväl!
Motgångens timme, på hvilken jag i min lyckliga
erfarenhet aldrig hittills tänkt, är nu slagen, men var
förvissad, att jag, ehuru nästan barn till åren, skall bevara
mitt unga hjärta trofast, varmt och dig värdigt. Jag
börjar frukta, att ödet lagt sig emot den kärlek, åt
hvilken vi båda så obetänksamt hängifvit oss. Men hvad
är väl den kärlek, som betänker sig! Tärningen är
kastad, och jag är i tid och evighet din, m. m.’
Du kan föreställa dig, med hvilka känslor jag
genomläste denna jobspost. På de gamla judarnas vis
började jag att rasa och ’rifva mina kläder’ i tältet.
Mina kamraters alla försök att trösta och stilla mig
voro fruktlösa. Slutligen ’lopp jag (som gubben Våhlin
säger om Erik XIV) föga olik en ursinnig människa
till skogs’ – och jag blef borta från den
lärorika stångbataljons-exercisen hela eftermiddagen. När
jag ändtligen fram mot aftonen kalmerat mig
någorlunda, återvände jag med hängande hufvud, stirrande
ögon och vildt stående hår till det olyckliga lägret, där
jag i bataljonsluckan hade den gemena oturen att möta
öfverstelöjtnanten, som väckte mig ur min dvala med
dessa rytande ord: ’Hvar aderton millioner skock
granater tunnor tusan själfsvedda ... håller fänriken hus?
Är fänriken rent rosenrasande befängd och galen, som
löper åt häcklefjäll från exercis och allting. Hvar har
han varit, fänrik, svara?’
Utan att yttra ett ord stirrade jag glåmigt och
medvetslöst på den förfärliga busen, som jag annars
fruktade värre än döden och djäfvulen.
’Är fänriken blankt, stock-innerligt förbannadt döf,
som icke svarar, då jag talar?’ röt vilddjuret ånyo.
Jag suckade djupt, slog handen för hjärtat och
utbrast patetiskt:
’Solen i mitt lif är slocknad, bara mörker rundt omkring!
Vendela har jag förlorat. Henne tog den gamle Ring.’
’Är fänriken spritt, spång, ruter, sextonlödigt
’spitalsmässig, som ramlar upp med en dum bondvisa för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
