- Project Runeberg -  Samlade berättelser / Första delen /
256

(1900-1901) Author: Wilhelm von Braun With: Carl Schubert
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Inkvarteringen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

stranda, men ni handlade både rätt och orätt, då ni
så skoningslöst skingrade det älskade barnets illusioner.
Väl är hon nu lugn med sitt öde, men hennes hjärtas
glädje är undergräfd, och hade jag, innan min förening
med henne, vetat rätta förhållandet, skulle jag aldrig
mottagit det stora offer ni lämnat. Nu kan det emellertid
för hennes skull icke mera ändras, utan ni måste
finna er i ert öde att vara misskänd af den, som vi
båda älska.’ Han slutade med att på ett ganska grannlaga
sätt tillbjuda mig ett årligt underhåll, hvilket,
såsom han uttryckte sig, jag så mycket lättare kunde
mottaga, som han i alla fall var och förblef min
gäldenär. Naturligtvis afslog jag med stolthet detta
tillbud, så förblommeradt det än var – och från den
tiden har jag icke haft den ringaste underrättelse om
Vendela och hennes öde. Själf har jag också med flit
undvikit att speja därefter, ty jag hade föresatt mig
att kväfva en känsla, som numera var otillåten. Men,
som jag redan sagt, aldrig har det velat lyckas.
Vendela är den enda kvinna, som jag verkligen älskat, och
hennes sköna bild strålar ännu alltjämt i mina drömmar.
Mitt hjärta är tomt och glädjelöst, ehuru världen, som
endast dömer efter ytan, anser mig för en lustig kurre,
den där aldrig lägger någonting särdeles på sinnet.
Men äfven jag har mina bättre stunder, och dessa
ägnas alltid åt den oförgätligas åminnelse. Där har du
nu i korthet min vackra och mycket rörande
kärlekshistoria. Om jag än på många ställen berättat den
skämtande, skall Gud dock veta, att jag gråtit många
bittra tårar, under det de nyss beskrifna händelserna
passerade och äfven sedan.»

»Tack för berättelsen!» sade Stålsköld; »den var
uppbygglig nog, men jag tycker, uppriktigt sagdt, att
du, sedan du varit nog enfaldig att förlofva dig, var
tämligen mesaktig, då du så burdus slog upp endast af
fruktan för framtiden.»

»Men, min hjärtans bror, glömmer du då de sju
barnen och potatisgrytan!» utropade von Phiffen, eller
Stellan, som vi hellre hädanefter vilja kalla honom.
»Att bringa den man älskar i nöd, att se henne tvingad
att försaka all lifvets komfort – o, det måtte vara

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:39:40 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/braunber/1/0256.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free