- Project Runeberg -  Samlade berättelser / Första delen /
265

(1900-1901) Author: Wilhelm von Braun With: Carl Schubert
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Inkvarteringen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

»Det fägnar mig», sade frun och skylde sitt vackra
ansikte med en dyrbar solfjäder, som hon ifrigt fläktade
fram och tillbaka. »Men låt mig nu höra något nytt från
L***. Hur må fröknarna S. och mamsellerna H. och
fröknarna P. och mamsellerna D? Är någon af dem
gift? Berätta för all del, ty jag är mycket nyfiken.»

»Då smärtar det mig rätt mycket, att jag icke kan
gå min nådiga frus önskningar till mötes», sade Stellan
buttert. »Jag har icke varit i L*** på sju år.»

»Sju år? Är det möjligt? Det vill säga, att ni
icke varit i staden, sedan jag vistades där.»

»Nej, min fru, efter er hastiga bortresa förlorade
L*** allt behag för mig.»

»Ni är allt för artig, min herre!» sade frun och
böjde sitt sköna hufvud med en stolthet, som kunnat
anstå en drottning. »Men det var ändå rätt trefliga
dagar jag tillbringade i L***, ehuru något enformiga.
Vi sågo hvarandra där rätt ofta, vill jag påminna mig.»

»Ja, rätt ofta, vill jag påminna mig», upprepade
Stellan med särdeles eftertryck på dessa ord. »Jag
skulle till och med tro, att ingendera af oss, min fru,
kunde glömma det.»

»Å, hvarför icke?» invände frun, skrattande bakom
sin solfjäder; »på sju år kan man glömma fasligt
mycket. Så är åtminstone händelsen med mig.»

»Jag har den äran att märka det», sade Stellan,
och då nu Vendela sänkte sin solfjäder, fäste han sina
blickar förebrående på henne. »Himmel!» tänkte han
för sig själf, »är denna stolta, högdragna, kvinna samma
Vendela, som för några år sedan var så öm, älskande
och fri från hvarje själfvisk tanke! Hur har icke tid
och rikedom fördärfvat ett ursprungligen ädelt hjärta!
Hon vill förödmjuka mig, jag ser det, men äfven jag
vill sätta mig på mina höga hästar ...»

»Ni betraktar mig så noga», läspade frun med ett
behagsjukt leende. »Finner ni mig måhända förändrad?»

»För ingen del», svarade Stellan, som med en
förundransvärd fattning på en gång började tala i den
lätta och skämtande ton, som var honom egen; »för
ingen del, min fru, ni är er alldeles lik. Kanske endast
litet mera utbildad både till det yttre och ... inre.


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:39:40 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/braunber/1/0265.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free