Samlade berättelser / Första delen / 266 (1900-1901) Author: Wilhelm von Braun With: Carl Schubert Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Inkvarteringen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Men får jag icke den äran att bocka mig för er herr
man ... eller är ni måhända änka ...?»

Vid denna fråga försvann hastigt det spotska
leendet från den unga fruns läppar, och en tår glimmade
i hennes sköna öga, då hon med sakta, sorglig röst
svarade: »Ja, jag är änka – jag står ensam i världen,
lämnad af den, som på en gång var mig far, vän, make
och välgörare. Den oförgätlige är död för ett år sedan.»

»Det finns ändå litet hjärta kvar hos henne»,
tänkte Stellan, då han såg hennes oförställda rörelse.
»Hon är änka», hviskade hoppet till honom, men genast kom
eftertanken, hand i hand med den sårade stoltheten, och
invände: »men i alla fall förlorad för dig, sådan som hon
nu är.»



Han steg upp och ställde sig själfsvåldigt framför en trymå,
hvari han några ögonblick betraktade sin vackra figur,
under det han ganska oartigt nästan vände
ryggen åt sin värdinna, hvars täcka ansikte han
äfven såg i spegeln. Men till sin förundran tyckte han
sig märka en sällsam förändring däri, ty kärleksfullt
och smältande som fordom var hennes leende, då
hon hastigt tryckte handen mot hjärtat och höjde sina
strålande blickar mot taket. Han vände sig hastigt
om ... men där satt Vendela lika stel som förut,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>