Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Inkvarteringen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
igen, som han var på mötet för några år sedan, då jag
hade ett så grufligt besvär med honom.»
Under dessa tankar framgick gubben allt vidare uti
trädgården och kom slutligen helt nära en mörk, tät
berså, från hvilken han hörde några samtalande
fruntimmersröster. Som dock nyfikenhet ingalunda kunde
räknas till hans fel, ville han just i all tysthet draga
sig tillbaka, då han plötsligt hörde ett namn, som af
vana blifvit honom kärast af alla, uttalas af en ren,
men sorglig och klagande röst. Det var nämligen
Stellans namn han hörde, och därför stannade han ock för
att höra vidare.
»O, min vän, min mor!» fortfor den klagande
rösten, »aldrig har jag kunnat glömma Stellan, äfven då,
när jag trodde, att han förtjänade mitt förakt. Ett
sinne som mitt kan icke förgäta sin första kärlek. Jag
hade många grymma strider med mig själf, då jag,
ehuru en annans maka, icke kunde hindra mina tankar
att sysselsätta sig med den trolöse, men dock alltid
älskade Stellan ...»
»Strider? hon talar som om hon varit i krig»,
mumlade veteranen.
»Och», fortfor rösten, »då nu min döende välgörare
för mig yppade rätta förhållandet och lämnade mig
Stellans bref, som förklarade de ädla bevekelsegrunderna
till hans handlingssätt, hvilken tyngd föll ej från mitt
hjärta, emedan jag ej längre behöfde förakta den, som
jag så gärna velat älska! Den ädle hänsofne, så
förtjänt af min saknad och min välsignelse, yttrade själf
den önskan, att jag måtte förena mitt öde med
föremålet för min ungdomskärlek. O, Gud! himmeln har
nu straffat mig därför, att jag under min uppriktiga
och rättvisa sorg allt för ofta vände mina tankar mot
en gladare fram...»
Några häftiga snyftningar följde nu, och en annan
röst sade:
»Mitt älskade barn – ty mitt barn får jag ju
kalla dig, då du är mig lika kär, som vore du mitt
eget – jag vill icke bedja dig att kväfva din smärta.
Ack! vid unga år är detta omöjligt, och jag vet af
bitter erfarenhet, hvad det vill säga att se sina gladaste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
