Samlade berättelser / Första delen / 275 (1900-1901) Author: Wilhelm von Braun With: Carl Schubert Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Inkvarteringen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

»Skäms du icke! Din näsvishet går för långt –
hvad vill du?» ropade Stellan, allvarsamt ond.

»Kan han då inte ta reson, människa!» sade
gubben och förde Stellan afsides; – »hellre än att vara
ovettig, kan fänriken ju höra på, hvad jag har att säga
honom. Jag frågar fänriken en gång till, om han vill
ha tretti hela hemman?»

»Hvad i Guds namn menar du, din narr?»

»Jag menar, att välborne fänriken själf är en stor narr,
med förlof, som går och ljuger och skymmer sig själf.
Frun där borta på den granna herregården är ju alldeles
spritt språngande galen i fänriken och vill ge fänriken
allt hvad hon har och sig själf till på köpet.»



»Hon? hon vill så fan heller», sade Stellan med en djup suck.
»Stolt öfver sin rikedom, bemötte hon mig i går med hånande
förakt och tycktes alldeles hafva glömt forna dar.»

»Men i dag minns hon dem. Hon pep och gnällde öfver fänrikens
förlofning och var alldeles öfvergifven, ända tills jag
förbarmade mig öfver henne.» Härefter
berättade Munter någorlunda omständligt det samtal, som han
händelsevis kommit att afhöra på morgonen, och gjorde
äfven sina egna små tillägg för att få Stellan att
återvända. »Som sagdt är», slutade han sin berättelse,
»frun är alldeles spritt galen i fänriken, och jag tror
nästan, att hon vore färdig att gifta sig ännu i denna
dag. ’Munter, min söte Munter’, sad’ hon, ’för Guds
skull! sök rätt på din fänrik och skaffa hit honom,
annars, dæveln gale mej! dör jag inte som en hund.’
Ja, det sad’ hon alldeles regalt, och hon grät, så det
riktigt gjorde mej ondt att se hennes vackra ögon. Och
jag sad’: ’Välborna nådi’ fru! lipa inte längre, utan
torka hon beskedligt sina korpgluggar, för ta mej sju
tusan skall inte pojken vara här om ett par timmar.’

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>