Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Inkvarteringen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Och så lämnade hon mej sin egen ridhäst, och jag
satte mej opp, och hon ropade efter mej tusende
välsignelser, det gjorde hon, den sötungen.»
Med allt mera stigande förundran hade Stellan
afhört den gamle soldatens vidlyftiga berättelse, till
hvilken han i början icke kunde förmå sig att sätta någon
tro, och han nästan fruktade, att det var ett nytt
konstgrepp af henne for att locka honom tillbaka till nya
förödmjukelser. Men Munter lämnade honom icke lång
besinningstid, ty ett, tu, tre fann han sig upplyftad på
hästen. »Rid! rid bara på eviga minuten!» skrek
Munter; »jag vill vara fördömd, om ej fänriken rider rakt
i flabben på lyckan.» Med dundrande röst begärde
han af bonden, på patronessans befallning, en annan
häst för sig. Denna kom på ögonblicket, och Munter
kommenderade: marsch-marsch! Betagen af de mest
blandade känslor lydde Stellan, så fänrik han var, nästan
medvetslöst den ifrige gubbens kommando och satte af,
sedan han med handen vinkat afsked åt sin vän
Stålsköld, som under tiden varit kvar inne, men nu
utkommit i förstugudörren och förundrad såg hans
snöpliga affärd.
Tigande fortsatte båda en stund sin häftiga ridt.
»Men detta är ju ren galenskap!» utbrast slutligen
Stellan och saktade hästens lopp.
»Jag tycker tvärt om, att det är rasande klokt!
hopp! hopp!» skrek Munter. »Se, där se vi redan
tornet på byggningen. Tänk bara, fänrik, när han får
kalla det tornet för sitt eget. Sådana bär växa inte
på hvar buske. Herre Gud! jag minns, när jag skulle
gå bort och fria första gången. Det var inte i går,
skall fänriken veta, det var 1777. Jag var då bara
aderton år och hade nyss blifvit soldat, men jag skulle
gudbevars i alla fall ränna åstad och gifta mej.»
»Nå, berätta mig, hur det gick till», sade Stellan,
som ville förströ de växlande tankar, hvilka stormade
in på honom.
»Hjärtans gärna, Stellan lille, bara han vill vara
beskedlig», svarade gubben, i det han begagnade ett
uttryck, som han ofta haft till Stellan, då denne under
sin barndom bedt honom berätta en rolig historia.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
