Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Inkvarteringen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utan höll till godo med de smulor, som fallit från den
rike mannens bord. Det var lätt att spå, att de skulle
lefva som hund och katt, och det gjorde de också, så
länge de lefde. Men jag tackade min Gud som slapp,
och skötte min ko själf så länge – men, Gud ske lof!
nu ä’ vi snart framme på välborne nådi’ fänrikens
blifvande gods. Hopp!»
Med klappande hjärta och nästan ångrande sin
beredvillighet att åtfölja Munter, red Stellan in på
borggården och kastade sig af hästen, som en betjänt genast
skyndade att mottaga, under det en annan erbjöd sig
att föra honom till hans rum. Stellan följde honom
mekaniskt, och då han höjde sitt öga mot den präktiga
byggnaden, såg han i ett fönster Vendelas sköna ansikte,
som högt rodnande log emot honom. Med stel artighet
aftog han djupt sin mössa och skyndade sedan till sina
rum, som han på morgonen lämnat i den fasta
öfvertygelsen, att han aldrig mera skulle dit återvända. På
betjäntens fråga, om han befallde någonting, svarade
han endast, att han önskade vara ensam, och då han
blifvit det, började han att häftigt gå fram och tillbaka
på golfvet. »Hvad kan hennes mening vara?» frågade
han sig själf; »skulle väl det stolta bemötande, som hon
visade mig i går, endast hafva varit förställning, gyckel
och ett litet straff för mig. Jag är, som om jag vore
förryckt af harm, glädje och hopp, om hvarandra.
Huru olika var ej den skymt, jag nyss såg af hennes
leende, glada ansikte, mot den stela, frånstötande min,
som hon hade tagit på sig i går! Skulle hon måhända
ännu älska mig? Skulle ... skulle hon ...»
Här afbröts han i sin tankegång af en nätt
kammarjungfru, som inträdde och med en slug, skälmaktig
blick lämnade honom en liten biljett och anhöll om svar.
Stellan bröt det lilla sigillet, som var ett brinnande
hjärta, och läste till sin förtjusning följande rader från
samma kära hand, som fordom skrifvit så många ömma
ord till honom:
»Om fänrik von Phiffen har slutat att skrifva till
sin ’förtjusande fästmö’, och detta för alltid, samt
skulle önska att se Vendela Elphinstone, sådan som
hon i går syntes i den hårdt straffade förrädaren,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
