Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Inkvarteringen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Nå, säg mig uppriktigt, hvad du tänkte i morse?»
frågade Vendela och höjde hotande sitt lilla finger.
»Hvad skulle jag väl kunna tänka annat än att
du var motsatsen till hvad du förr varit och, efter hvad
jag nu vet, till hvad du ännu är. Jag kände mig så
djupt förödmjukad och olycklig, och den fattiges lott,
alltid tryckande, kändes mig nu dubbelt tung, då jag
såg, huru denna världens håfvor kunnat omskapa ditt
milda, rena sinne. Väl insåg jag, att omständigheterna
nu så mycket förändrat sig, att jag stackare icke kunde
vidare hafva några anspråk på din kärlek ...»
»Ack, du elake!» inföll Vendela och gaf Stellan
en mildt förebrående blick.
»Nej, förebrå mig ej för denna tanke», fortfor
Stellan och tryckte hennes hand, »den var ju helt
naturlig, ty icke en bland tusen är såsom du; men ehuru
jag, som jag nyss sade, icke vidare trodde mig kunna
hoppas på din kärlek, var likväl din stolthet
outhärdlig, och full af dyster harm skyndade jag ifrån dig,
sedan det dock äfven lyckats mig att bemantla mina
rätta känslor och att antaga en någorlunda likgiltig
min. Men, älskade! hur var det dig möjligt att ...
att ...»
»Plåga dig så, menar du väl?» inföll Vendela.
»Sannerligen jag nu begriper, huru mitt första och äfven
mitt sista försök (det lofvar jag heligt) att visa mig
som en kokett, hjärtlös världsdam kunde lyckas så
förträffligt. Men, ser du, först ville jag straffa dig litet
grand för synder, som redan äro förlåtna och därför ej
vidare få omnämnas, och sedan visste jag ju, att du
skulle bli så mycket mera öfverraskad, då du fått inse,
att din Vendela ännu var densamma. Det var emellertid
nära, att spegeln förrådt mig något för tidigt,
och när jag slog sönder honom, begick jag verkligen
ett af dessa yra, rasfulla streck, som endast kärleken
kan påhitta i brist på annat, då han vill skalkas. Men
om jag gick litet för långt i min föreställning och i
min ysterhet, kom äfven straffet därför, då du nästan
förkrossade mitt arma hjärta med det osannfärdiga
yttrandet, att du skulle skrifva till din fästmö. Elake
Stellan, hur kunde du säga så till mig?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
