Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Inkvarteringen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den tappre generalen var så desperat, att han icke
en gång kunde åkalla sin vanlige skyddspatron,
djäfvulen, och hesa, oartikulerade, nästan vansinniga ljud
var det enda han kunde framhväsa, då han satte
sporrarna så häftigt i den stackars oskyldiga hästens sidor,
att blodet sprutade, samt jagade därifrån, liksom han
varit besatt. Ack! Gud tröste mig för de generalerna,
mänsklighetens tigrar och den blinda lydnadens
uppehållare! – Ilskan är deras element, liksom vattnet är
fiskens, och de kasta och vända sig däri liksom hajar,
dessa fiskrikets blodtörstiga och segerrika
generalspersoner.
Sedan Stellan afgifvit sin rapport, lunkade han
med tungt hjärta fram mot lägret för att åt de orimliga
krigslagarna lämna offret af sin frihet, människans
dyrbaraste gåfva, endast därför att han en sekund vågat
följa sitt hjärtas rörelse, i stället för reglementets. Han
blygdes för att se upp på Vendela, och detta var ej
heller underligt, ty nog måste det vara bra förödmjukande
för en ung eldig älskare att i själfva »föremålets»
presence blifva öfverhopad med det gröfsta ovett.
Hvilken himmelsvid åtskillnad mellan kärlekens ljufva,
glada hviskningar och general X***:s dundrande
utgjutelser! Ack, om de små dåraktiga flickor, som äro
så betagna i en vacker uniform, endast visste, huru dyrt
deras mustascherade tillbedjare måste köpa förmånsrätten
till deras ynnest, skulle snart den grannlåt, som bländar
dem, förlora allt sitt värde. Mycket riktigt säger Tegnér
på något ställe, »att ingen ostraffad bestiger mänskliga
storhetens höjder», och lika sant är det äfven, att ingen
ostraffad pådrager mänskliga dårskapens galadräkt, det
vill säga den krigiska skruden; eftersom det ändtligen
nu är afgjordt, att krig är den högsta dårskap.
Under dessa och likartade tankar hade Stellan
ändtligen uppnått sitt tält och möttes där af gamle
Munter, som blifvit befriad från exercisen och
tjänstgjorde som »korporal i luckan», d. v. s. en, som har
uppsikt öfver ordningen i tälten och tältgatorna.
»Gud bevare mig, hvad han ser anskrämmeligt
ömkelig ut, fänrik!» ropade veteranen mot sin älskling.
»För Guds skull, hvad står på?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
