Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Reskamraten (Berättelse) - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Reskamraten.
(Berättelse.)
För några år sedan kallade mig vissa angelägenheter
till Skåne. Som det var första gången, jag reste i
detta slättland, såg jag mig med en bergsbos hela
missbelåtenhet omkring. Mitt öga tröttades vid att flyga
öfver de omätliga, platta åkerfälten, och jag var nog
ogudaktig att för ett ögonblick nästan önska, att detta
bröd måtte varda sten. Jag var utledsen vid öfverflödet,
och för att skingra denna ledsnad vände jag mig
esomoftast till min andefattige skjutsbonde – en äkta
skåning, förstockad af »bohvetegröt» – med frågor om
de när och fjärran synliga herregodsens namn jämte
namnet, hedern och värdigheten på deras respektive
ägare. Merendels erhöll jag likväl detta upplysande
svar: »Min lif och själ jag dä vet!» Sedan jag
förtretad förklarat honom, till hvilket djursläkte han med
fog kunde räkna sig, upphörde jag med det fåfänga
försöket att locka gnistor ur denne gråsten samt
försjönk i en djup tystnad, under det mina tankar
återvände till födelsebygden och solade sig på dess berg.
Men om skjutsbonden icke kunde sköta en konversation
som sig borde, skötte han likväl piskan så mycket bättre,
och vi tillryggalade hastigt den ena fjärdingsvägen efter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
