Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Reskamraten (Berättelse) - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Tack, men hvar bor du?»
»Där!» sade Axel och pekade på samma ställe, som
jag nyss med så mycket nöje betraktat, »där ligger min
egendom.»
»Detta paradis din egendom?» utbrast jag ännu
mera förvånad, ty jag kände nogsamt, att han i början
af sin officerstid utom det friherrliga sköldemärket ej
ägt mera än sin uniform.
»Ja, ser du», svarade han leende, »man rår ej
för, att man hos en och samma person funnit den
delikata tillblandningen af pengar, skönhet och kärlek,
dessa try – men störst bland dem är kärleken», tillade
han bibliskt.
»Nej, sannerligen du det rår för!» ropade jag;
»men jag lyckönskar dig af allt hjärta. Det är ändå
roligt att höra, det någon fattig fan kommit på grön
kvist. Men huru gick allt detta till?»
»Det är en lång, lång historia; en hel roman, som
jag vill berätta dig under det förbehåll, att du dröjer
hos mig så pass tid, att jag, utan att för mycket
anstränga mina krafter, kan hinna med det. Men låtom
oss nu gå! Min häst följer nog efter.»
Han fattade min arm, och vi vandrade den långa,
ståtliga lindallén uppför. Anlända till den vackra
byggnaden, underrättades vi af en betjänt, att friherrinnan
befann sig i paviljongen i trädgården, hvarthän
nu också Axel förde mig. Paviljongen var byggd i
italiensk smak och låg midt ibland blommor och utländska
trädslag på en liten konstgjord holme i en fyrkantig,
af höga kastanjer omgifven ruddamm. En liten
pontonbrygga förde dit. »St!» hviskade Axel och smög sig
öfver bron så tyst, som om han ännu varit älskare.
Jag följde tätt efter. Dörren till paviljongen stod
halföppen, och då vi här stannade några ögonblick, hade
jag tid att flyktigt betrakta en den allra smärtaste fina
kvinnogestalt, som, med ryggen vänd mot oss, satt och
målade efter några i en kristallurna stående lefvande
blommor. Lika sakta som vi kommit, trädde vi in.
Sedan Axel gifvit mig ett tecken att stå stilla, gick
han fram, ohörbar som en vårvind, fattade sin makas
lilla svartlockiga hufvud mellan händerna, böjde det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
