Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Reskamraten (Berättelse) - Första aftonen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
herre – det, som är gjordt, kan ej ändras – och
alldenstund ödet så fogat, att vi blifvit reskamrater, skola
vi äfven bjuda till att göra resan så tårlös som möjligt.
Man blir, min själ, nog skakad i denna fördömda vagn,
och därför bör man sorgfälligt undvika alla
sinnesskakningar. Således, friskt humör!»
Ynglingen höjde upp sitt fina, välbildade ansikte,
torkade tårarna ur ögonen och såg på mig forskande.
Det tycktes, som denna examen utfallit till min fördel,
ty han smålog vänligt, men sade intet, utan föll åter
med nedsänkt hufvud in i sina grubblerier. Det går
väl öfver, tänkte jag. Men nu blåste postiljonen, och
inom några ögonblick rullade vi fram på den eviga
Norrtullsgatan. Äfven jag började nu grubbla öfver
min misslyckade resa, och framtiden ställde sig mörk
som en oktobernatt för min själs öga och svängde
hotande sin trasiga sorgflorsfana. »Endast en rik flicka
kan hjälpa mig», tänkte jag, och följden af dessa djupa
betraktelser, som räckte ända tills vi hunnit utom
tullen, var en lika djup suck, vid hvars ljud min unge
reskamrat vände sig om och sade rodnande, med en
välljudande, något osäker röst: »Ni följer icke er egen
lära. Det tycks, som ni också i hast blifvit
melankolisk.»
»Å, har ingen fara», svarade jag, »min melankoli
tog slut med stenläggningen. Min suck var ingenting
annat än den sista stenen, som föll från hjärtat. Men
sedan vi nu underbarligen fått samtalet i gång, skola
vi ej så snart afbryta det. Vågar jag således till en
början fråga, hvarthän min vän ämnar förflytta sin
unga lekamen?»
»Till Skåne.»
»Kors! då få vi sällskap hela vägen; ty äfven jag
ämnar mig dit. Mitt namn är Axel G***, baron utan
baroni och välbeställd kornett. Vi blifva sidokamrater
en hel vecka igenom, och en vecka på landsvägen är
lika mycket som ett år annanstädes. Därför böra vi
hinna med att blifva särdeles goda vänner före
ankomsten till vederbörlig ort.»
Gossen böjde hufvudet och vände sig åter ifrån
mig. Jag fortfor: »Om jag vore misstänksam, skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
