Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Reskamraten (Berättelse) - Första aftonen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
jag nästan kunna komma på den tanken, att min unge
herre är rädd för mig, då han så där jämt och samt
gömmer hufvudet, liksom en jagad struts. Utan att
smickra, kan jag likväl säga, att ni har ett ansikte,
som ingalunda behöfver döljas, och utan att skryta,
kan jag berätta, att jag är en mäkta oförarglig
personage, som ingen behöfver frukta för, glad med de glada,
men aldrig sorgsen med de sorgsna.»
Ynglingen vände sig mot mig och sade med ett
blygt, men något skalkaktigt leende: »Jag vill tro er
blygsamma berättelse om edra goda egenskaper och
tillika försäkra, att jag icke anser er på minsta sätt
farlig.»
Om dessa ord kommit från en vacker flickas mun,
hade de utgjort en föga smickrande komplimang. »Men
hvad fattas er, ni blir så blek?»
»Morgonluften måtte hafva bekommit mig illa»,
svarade han darrande, »kanhända det är en frossattack.»
Och nu svepte han kappan tätt omkring sig
samt kröp i sitt hörn igen.
Sedan jag svurit en tyst ed öfver alla klemiga
morsgrisar, som tala om ’attacker’, lät jag honom lura
i fred och började att hvissla några favoritstumpar,
hvilket ädla nöje varade, tills vi framkommo till den
station, där magen skulle intaga sitt fraktgods. Där
ruskade jag upp min stumma sidokamrat, men på min
fråga, om han ville äta, fick jag endast ett pjunkigt
nej till svar. Nu blef jag smått förargad. »Ta mig
fan skall herrn icke äta!» svor jag till, »eljes fryser
herrn ju ihjäl. Fastande mage och tolf graders köld
rimmar sig illa. Det hjälper icke! Kom nu bara och
var icke pjunkig!» – Med halft våld lyfte jag
monsjör Snus ur vagnen och förde honom in i det trefliga
rummet, där en vänlig brasa sprakade mot oss. Jag
märkte nu först, att min unge granne var särdeles lätt
ekiperad; endast en tunn klädeskappa och ett par fina
galoscher skyddade honom mot den skarpa vinterkylan,
och när jag såg i hans vackra, finhylliga ansikte, gjorde
det mig dubbelt ondt om honom. När han framgick
till eldbrasan för att värma sig, såg jag, att den ena
foten icke rätt ville följa med. »Ni har förfrusit er»,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
