Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Reskamraten (Berättelse) - Andra aftonen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Huru har ni ens ett ögonblick kunnat tvifla på,
att jag upphört att tänka godt om er?» utropade jag,
fattande hennes hand, som hon blott gjorde ett svagt
försök att draga undan. »Eller tror ni väl, att jag är
nog ytlig fysionomist att icke upptäcka den oskuld,
som så tydligt lyser fram ur edra drag? Tro mig, den
sanna dygden och den sanna skönheten ha en prägel,
som aldrig kan förfalskas.»
»Jag förlåter smickret för välmeningens skull!»
svarade hon och lösgjorde sakta sin hand. Det hade
nu dagats, och Fannys lilla ansikte, ändtligen befriadt
från all förlägenhet, strålade så ungdomsfriskt och så
vänligt mot mig, att det gjorde mig godt in i själen.
Med ett intagande leende frågade hon mig: »Är
det då verkligen sant, att vi blifva reskamrater ända
till Helsingborg?»
»Ja, och jag önskade, att vi kunde blifva det ännu
längre!»
»Huru långt då, om jag får fråga?»
»Genom hela lifvet!» sade jag förhastadt, endast
följande min ljufva tankegång.
Flickan rodnade som ett körsbär. Hon höjde
fingret hotande, och en tår glimmade i hennes öga, då hon
med vek stämma sade: »Lofva mig att icke mera tala
i denna ton. Jag var angelägen om att bibehålla er
aktning, och jag bör därför hoppas, att ni icke är
liknöjd om min. Ni minnes själf den hårda dom, som ni
vid vårt samtal i går fällde öfver kurtisörerna och deras
meningslösa blomsterspråk. Bryt således icke stafven
öfver er själf och missbruka icke den makt, som en
tillfällighet gifvit er öfver ...»
»Öfver hvad?»
»Öfver en oerfaren, tacksam flicka», svarade hon
med en lätt suck och märkte nu först, att äfven hon
förtalat sig. Vi tego båda. Vissheten, att jag icke var
henne alldeles likgiltig, fyllde mitt hjärta med glädje,
på gamma gång jag greps af en viss ängslan. Jag
kände, att hon under vår korta bekantskap hos mig
födt en böjelse, mäktigare än jag vågade tillstå det för
mig själf. Men hvad skulle vårt öde blifva? Båda
voro vi fader- och moderlösa, båda fattiga. Jag fattade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
