Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Reskamraten (Berättelse) - Tredje aftonen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vara så vidlyftig i förtäljandet om återstoden af
resan. Nog af: vid sidan af Fanny flögo dagarna
fram långt fortare än diligensen. En mäktig sympati
härskade mellan oss. Båda unga och glada, var det
ju så naturligt, att vi, dag ut och dag in sittande
sida vid sida i täckt vagn, skulle börja att hysa
ömmare känslor för hvarandra. Troget följande Fannys
förbud, talade jag väl aldrig därom, men hvad vi ej
dristade förklara med ord, sade vi dock så tydligt
med blickar, hvilka med hvarje dag blefvo varmare
och uttrycksfullare. De ömma omsorger, jag visade
henne, de små bekvämligheter, jag vid alla tillfällen
sökte bereda henne, och det nit, med hvilket jag
lyckades undanröja allt, som kunde såra en blygsam
flickas fina känsla, hade på det unga, oskyldiga hjärtat
gjort ett intryck, som snart öfvergick från tacksamhet
till en vida varmare känsla. Ofta, när hennes Öga
mötte mitt, glimmade det af en eld, så helig, så varm,
så ren – ack, hvad det var ljuft!
Till vår stora förlustelse, men till den tjocke,
svartsjuke mannens förtviflan, hade den unga frun vid hvarje
hästombyte något att säga Fanny. Mannens ovilja gick
slutligen så långt, att han vid alla tillfällen sökte drifva
gäck med den farlige rivalen. Fanny, som icke var
svarslös, gjorde detsamma med honom tillbaka och
såg med tillgjord ömhet på hans fru. Under en
middagsrast hade jag gått ut. Vid min återkomst såg jag
den tjocke herrn dundrande knyta handen mot Fanny.
»Herre! hvad våger ni göra!» ropade jag och
fattade hans arm.
»Jo, denne mjölkgris, denne skägglöse pojkvalp
vågar att under bordet trycka min hustrus hand. Eller
menar du, att jag icke såg det?» röt han till denna,
som satt där blek som en kyrkvägg.
»Än se’n då?» frågade jag.
»Jag slår armar och ben af honom, om han gör
om det.»
»Ni låter bli det», sade jag; »dessutom kan ingen
misstanke vara mera ogrundad än er. Och du, Frans,
var icke pojkaktig, ty det passar allra minst dig.»
Fanny rodnade och satte sig litet flat i en vrå. Från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
