Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Reskamraten (Berättelse) - Tredje aftonen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
denna stund undvek den tjocke mannen omsorgsfullt
vårt sällskap under måltiderna samt begärde alltid
särskildt rum, och där sådant ej kunde erhållas, satt han
kvar i vagnen med sin hulda maka. Ingen kunde
häröfver vara nöjdare än jag, som nu vid alla tillfällen
ostördt kunde tala med min täcka följeslagerska. Det
lyckliga paret lämnade oss i Halland.
Utan vidare händelser nalkades vi målet för vår
resa. Blott trenne mil återstodo till Helsingborg. Jag
hade under dessa dagar varit så lycklig, att jag knappt
kommit att tänka på någon skilsmässa. Nu, när denna
tanke nödvändigt måste framställa sig, kände jag en
tyngd, ett kval, som ej låter beskrifva sig. En
våldsam suck arbetade sig fram ur mitt bröst.
Fanny vände sig hastigt till mig. »Hvarför så
sorgsen, Axel?» frågade hon med darrande läppar.
»Förklaringen ligger i tre ord», svarade jag med
djup rörelse. »Vi skola skiljas – inom tre timmar
– och detta kanske för alltid.»
Flickans rosenkind vardt hvit som snö. Hon fällde
hufvudet och teg. »För alltid?» hviskade hon sedan
med knappt hörbar röst, och en stor tår föll ned på
hennes sammanknäppta händer.
Gud! hvilket lycksaligt ögonblick var ej detta! Ej
längre mäktig mina känslor, slog jag min arm om
hennes hals och drog henne sakta intill mig. Hon lät det
ske. Hennes lilla lockiga hufvud, från hvilket mössan
fallit af, nedsjönk på mitt bröst. Hennes mörka,
tårdränkta öga såg djupt och känslofullt in i mitt. De
friska rosenläpparna rördes utan att dock kunna
frambringa ett ljud. Icke heller jag förmådde tala, men
jag lutade mig ned, och i en brinnande kyss, som sakta
besvarades, var förklaringen gjord. Och kyssar och
leenden och tårar följde under en lång, helig tystnad
på hvarandra. Och när vi återfått tungans bruk,
hviskades brutna kärleksord och stammades löften, heliga
och dyra ...
»Och nu, min Axel!» sade Fanny, sakta lösgörande
sig ur mina armar, och endast hennes hand kvarblef i
min. »Och nu, Axel, har, hvad vi bort befara, inträffat.
Vi hafva ömsesidigt yppat de känslor, som vi ej voro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
