Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Reskamraten (Berättelse) - Tredje aftonen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mot mig, och jag tyckte mig märka, att det svandun,
med hvilket klädningen vid halsen var garnerad,
vaggades oroligt på ’svallningen af tvenne hvita vågor’.
Gubben presenterade nu en kavaljer för sin brorsdotter.
Lyckligtvis var denne en af mina bekanta, som jag
genast bad att i sin ordning presentera mig för både
onkel och nièce. I Fannys hälsning låg den täckaste
förlägenhet. Jag bjöd upp henne till den omskrifna
valsen och fick naturligtvis icke afslag. Därefter,
vändande mig till farbrodern, begynte jag ett samtal i
likgiltiga ämnen. Några putslustiga anmärkningar, som
jag gjorde, kom den tväre gubben att draga något litet
på munnen. Till all lycka upplystes nu äfven, att han
varit ungdomsvän med min far, och han förklarade sin
fägnad öfver att hafva gjort min bekantskap. »Er far»,
slutade han, »var en glad och lustig kamrat; vi spelade
månget puts tillsammans. Om någon gång er tid tillåter,
kunde ni väl hälsa på en gammal ungkarl, som
alltid intresserar sig för sina vänners barn.» Att jag
af gladaste hjärta tackade för hans godhet, förstås af
sig själf, och jag såg äfven, att glädjen strålade ur
ögat på Fanny, som begärligt lyssnat till vårt samtal.
Angläsen började. En annan bortförde väl min
älskade, men tröstande mig därmed, att min tur snart
skulle komma, ställde jag mig att njuta af den
beundran, som Fannys skönhet allmänt ådrog sig. Jag tror,
att ingenting kan vara mera smickrande för en ung
mans stolthet än att veta sig vara ensam älskad af
den skönaste flicka på en lysande bal, och när jag såg
de brinnande blickar, med hvilka hon betraktades af
våra unga dandies, tänkte jag: spåren er eld! –
fästningen är redan intagen.
Den efterlängtade valsen spelades ändtligen upp.
Med hvilken förtjusning slog jag ej min arm kring
Fannys smärta lif! Hon valsade lätt som en af gracerna,
och äfven jag är – utan skryt – icke så oskicklig i
konsten. Därför väckte vår dans ett slags beundran,
som gjorde, att jag i förbifarten hörde en matrona säga
till en annan: »Ack, sådant vackert par!» – Hvilket
tyst språk talar icke kärleken! Äfven när vi stodo i
kolonnen, omgifna af lyssnare på alla sidor,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
