Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kusken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Har du väl skådat hans bild af Rafael Sanzios pensel?
Ägde jag vingar blott, kunde man ta mig för den.
Biffsteken älskar jag högt och äfven den brynta potatis,
Ack! men en eldig brunett håller jag kärare dock!
Vet, jag längtar, som du, att kyssa en blomstrande maka
Och att på kärlekens spel vinna en odelad pott.
Jag på husar-hugg är mätt. Af rosendoftande fingrar
Vill jag bli smekad –
Men pang! – Ångbåten kommer, min bror!»
Den lille mannen tystnade, och hans »varma känslor»
flyttade sig synbarligen ned i magen, då han vid
Luculli ande besvor sin vän att skynda sig, emedan
»lifvet var så kort och konsten så lång». Denne
fattade skrattande sin hatt, och de skyndade till hamnen.
Nyfikenheten hade lockat en mängd stadsbor ned
till landningsplatsen och bland dem äfven kungl.
sekter Springfeldt, en man med rödt blossande ansikte,
hvilken sågs på alla ställen, kände alla människor och
visste allting, både hvad som händt och icke händt.
I likhet med vår vän Freudenborg, försummade han
aldrig att »äntra» ångbåtarna, och hans flammande
ansikte, lysande som en Farus, var alltid ett bland de
första, som presenterade sig på bryggan.
Ångfartyget »Daniel Thunberg» medförde denna
dag en ovanlig mängd passagerare af alla nationer och
tungomål. Där stod en liflig fransman och talade med
tio personer på en gång utan att afvakta svar eller ens
fråga efter, om någon af de tilltalade förstod honom.
Där satt en lång, rödhårig engelsman ensam för sig
själf, med armarna öfver bröstet och helt och hållet
försjunken i den själfförgudning, som är hans nation
så egen. Hans stora, glasaktiga ögon hvilade med
obeskrifligt förakt på hvarje nytt föremål, och först när
han fick se ett par arga hundar jämmerligen bita
hvarandra, uppklarnade hans mulna drag för ett kort ögonblick
af en ljuf tillfredsställelse. Det var ända något!
– Där såg man slutligen en tysk student, en
förhoppningsfull »Bursch» med vildt växande skägg och en
äkta banditfysionomi. Hans vademecum, den väldiga
pipan, hängde i den breda munnen och knölpåken
omfattades kraftigt af hans grofva hand, en af dem,
gudbevars! som skulle befria »Das junge Deutschland».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
