Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kusken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
32
lemmad röfvare, som med lyftad knif i hand sökte
att draga ut Hilma genom den öppnade vagnsdörren.
Tvenne andra hotade brukspatronen med sin vanliga
lösen: »Pengar eller lifvet!» Den lame, förskräckte
gubben ville just lämna dem sitt schatull, då
Rutschenhjelm störtade fram och af sköt sin andra puffert. Men
skottet felade, och alla rånarna vände sig nu mot
honom. Han försvarade sig med sabeln, men som hans
axel var förlamad af det slag han undfått och hans
ben dessutom träffades af en stor sten, började han
förtvifla om stridens utgång, och han ropade endast åt
Hilma att fly, under det han sysselsatte bofvarna. Utan
att likväl akta på detta råd, slöt sig den darrande
flickan till sin far, men i detsamma hördes ett groft
hundskall och en stark röst utropade på kort afstånd:
»Hallohl Secours!» .Knappast voro dessa ord uttalade,
förrän Rutschenhjelm såg en stor hund framstörta och
kasta en af rof varna till marken, där han kvarhöll
honom med ett kraftigt bett omkring strupen. Vid denna
syn sprungo de trenne Öfriga hals öfver hufvud sin väg,
och vår hjälte stod segrande kvar på slagfältet, ännu
med sabeln i sin af mattade hand. I nästan samma
ögonblick stod en lång, mörk figur vid hans sida, och
en djup, andtruten röst utropade med en utländsk
brytning: »Bra gjordt, raske kusk! Men säg mig, äro
flickan och den gamle oskadade?»
»Himmeln vare lof, ja!» svarade Hilma, och då
hennes likbleka ansikte tittade fram genom
vagnsfönstret, igenkände hon den svartrnuskige karlen, som så
förskräckt henne vid flodstranden.
»Himmeln vare lof!» upprepade denne doft och
liksom för sig själf. Därefter sade han till
Rutschenhjelm: »Kom, min vän, det är tid att se litet nogare
på fångarna.»
Hunden bibehöll ännu sitt fattade tag, men släppte
det på sin husbondes befallning, och röfvaren satte sig
upp, hal f död af smärta och förskräckelse. »Ditt arbete
slog illa ut, tror jag», sade främlingen, »och
skarprättaren skall nu fortsätta, hvad min hund börjat. Men
gif mig ett grimskaft», befallde han sedan den
darrande skjutsbonden, som återhämtat sig från det slag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
