Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kusken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
65
uttryck, under det hon räckte honom den ring, som
Lenoir erhållit:
»Älskade fader, förlåt, förlåt Ferdinand!»
»Milde Gud! hvad är detta?» ropade den
förvånade gubben och sjönk tillbaka i stolen. »Skulle det
väl vara möjligt? Lefver han? - himmel!»
»Han lefver och är här», snyftade Hilma.
»Förlåt Ferdinand!» bad Isabella ånyo.
»Gud är mitt vittne, att jag förlåtit honom! Må
han komma i mina armar!» utropade brukspatronen
med utbredd famn och tårade ögon, och i detsamma
instörtade Lenoir genom den halföppna dörren samt
knäföll vid sin makas sida.
Det erfordrades en skickligare penna än min för
att beskrifva detta försoningens och kärlekens möte.
Jag lämnar därför åt läsarens inbillning att fylla hvad
som här fattas, öfvertygad, att denna mer än tillräckligt
ersätter några torra utrop, hvilka dock aldrig kunna
måla så lifligt som ens egen känsla. Nog af, när
brukspatronen åter hämtat sig från den första hänryckningen,
som var nära att öfverväldiga honom, hörde han med
glädjestrålande ögon berättelsen om sonens öden och
såg med stolthet på de flera ordnar, hvarmed denne
för tillfället prydt sitt manliga bröst. Tanken, att den
son, som han nyss ansett död eller förlorad, i stället
förvärfvat utmärkelse och rykte, fyllde hans fadershjärta
med outsäglig glädje, och när han därtill såg den
blomstrande Isabella, som gungade hans sonson på sina
moderliga armar, runno de ljufvaste tårar öfver hans
fårade kinder, och han båd, liksom fordom Simeon:
»Herre! låt nu din tjänare fara i frid.»
»O, säg icke så!» ropade Lenoir, »vi skola ännu,
som jag hoppas, lefva ett par tiotal af år tillsamman.
Med min lilla gummas tillhjälp skall jag söka att
förljufva min fars lif lika mycket som jag förut förbittrat
detsamma.»
»Ack, nämn icke ett ord därom!» ropade
brukspatronen. »Allt är nu glömdt, och jag är den
lyckligaste fader på jorden. Men säg mig, det var således
du, som kom oss till undsättning i
Qvistrumsbac-karna?»
Braun, Samlade berättelser. II. 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
