Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kusken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
75
Ser du, jag hoppades få tretusende skeppund af smide,
Hoppades bli en patron, väldig, rangerad och gift.
Men så kom du hitåt. Jag såg nog, hur du gick till äntring
Såsom en kapar e djärf där på den blå ocean.
Säkert strök hon väl flagg, ty lipigt hon hufvudet hängde.
Bof! du har rofvet mitt bruk, hindrat mig blifva patron.
Hör dock! jag har ett förslag: en kille vi spela om flickan.
Vinner du, tag henne då! Tappar du, drag då för fan!»
»Det var väl det besattaste förslag jag hört», sade
Rutschenhjelm, »och endast i ett så uppfinningsrikt
hufvud som ditt kan det uppgöras. Men jag har ett
vida bättre förslag att göra dig: vill du äta frukost
med mig? Jag bjuder på ostron och en butelj madeira?»
Den lille mannens ansikte ljusnade synbarligen,
och han utbrast med handen på magen:
»Corpo di Bacco! min bror, nu känner jag genast igen dig!
Ostron på kärlekens sår yppersta plåstret dock är.
Gärna din Hilma behåll, jag håller din frukost till godo;
Lofva mig blott, att jag får blifva en vän i ditt hus.
Vet du: jag är icke född till synnerlig lycka i älskog.
Ack! jag skaptes, min bror, mera för bord än för säng.»
Så förunderligen lätt var lille Freudenborgs
kär-leksparoxysm försvunnen och hans svartsjuka botad.
Glädjande sig åt den stundande smörjeisen, sprang han
sjungande fram och tillbaka i rummet, men kom
därunder att händelsevis kasta sina ögon på sin forna
guldkäpp, sin »fastighet», hvilken han skänkt
brukspatronens kusk tör erhållen undsättning under striden
på gästgifvaregården. Han stannade bestört och såg
forskande än på käppen, än på Rutschenhjelm.
Slutligen utropade han:
»Ack, du gåtlika bidevindseglare! du Janus med
tvenne anleten! du dubbelhetens sannskyldiga afbild -
du, du och ingen annan var kusken. Jag blinde, som
icke märkte det! - Nog föreföll din bleka fysionomi
mig bekant från källarsalen och killebordet, men aldrig -
»Aldrig förmodade jag så utomordentlig maskering,
Ej att en krigsman, så båld, skulle sig sänka så djupt.
Neka ej, att det var du, som kom till min hjälp som från höjden,
Då förnedrad jag låg, kyssande jorden, min mor?
Ack, nu ser jag det klart! Mustascherna äro försvunna,
Dyrbara gaf van står där - svara, herr löjtnant och kusk!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
