Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Klara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
88
fortsatte jag med styfva leder min vandring och
anlände ändtligen till den stora staden en kulen
oktoberafton mellan kl. 8 och 9.
En kamrat hade gifvit mig anvisning på ett hus,
beläget vid en tvärgata långt på Norr, där rum
uthyrdes för godt pris till mindre bemedlade resande. Men
det är ingen lätt sak för en oerfaren yngling, som för
första gången befinner sig i en större stad, att få reda
på ett aflägset hus, synnerligast sedan mörkret ingått.
Jag frågade alla dem jag mötte. Somliga svarade,
somliga icke. En visade mig till höger, en till vänster,
och jag blef slutligen så förbryllad, att jag förtviflade
på möjligheten att få tak öfver hufvudet. Både ledsen
och förargad, gick jag nu en stund framåt på måfå
utan att vilja tillfråga någon af de ogena människor,
som jag mötte. Jag vek af från en större gata och kom
in i en gränd, endast upplyst här och där af några
usla dankar i smutsiga lyktor. Gatupplysningen, ännu
ganska medelmåttig i hufvudstaden, var vid denna tid
alldeles miserabel. Bäst jag nu framgick, försänkt i
djupa och bedröfliga tankar, hörde jag plötsligt det
skrällande ljudet af en vagn tätt bakom mig. Jag ville
hastigt vika åt sidan, men för sent. Jag slogs omkull
och kände i detsamma en häftig smärta i mitt ben.
Jag gaf till ett nödrop, som endast föranledde hyrkusken
att ännu hejdlösare påskynda sin fart, men då jag
försökte att stiga upp, märkte jag till min fasa, att vänstra
benet nekade mig sin tjänst. Det hade blifvit afbrutet
ett stycke nedom knät. Min hjälplösa ställning gjorde
mig förtviflad. Jag ropade och jämrade mig högt, men
ingen tycktes höra mig, ty jag låg vid ett plank långt,
långt från något hus. Slutligen närmade sig tvenne
kvinnor till det ställe, där jag låg. Den ena lutade
sig öfver mig, men den andra ryckte henne i armen
och ropade med ett fräckt skratt: »Hvad vill du med
den? Det är ju bara en full gesäll. Det är icke något
’sällskap’ för oss. Kom!»
»Fy, hvad du kan vara hård och hjärtlös, Amalia!»
svarade en vek röst, hvars oändliga välljud jag till och
med fattade under plågorna. »Han är sjuk, han lider,
begriper du icke det?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
