Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Klara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
99
grät, då jag betänkte, hvad hennes varma modershjärta
skulle lida, om hon erfore det olycksöde, som träffat
mig. Jag beslöt att icke underrätta henne därom, men
dock skrifva till henne, som jag var van att göra tvenne
gånger i månaden. Den kommission, hon gifvit mig,
kunde ju uträttas med den beskedliga Klaras tillhjälp,
ty hon hade ju, enligt smedens utsago, så många bättre
bekantskaper. Ack! ...
Mitt febersjuka hufvud kunde dock icke länge
fullfölja samma tankegång. Orediga bilder sväfvade för
mitt matta öga, och jag tyckte, att det dröjde länge,
innan min vänliga sköterska återkom. Slutligen hörde
jag dock till min stora glädje, huru en nyckel sattes i
låset och dörren öppnades. Klara inträdde med
nedsänkt öga och glödande kind. Hon gick långsamt fram
mot mitt läger och satte sig där, ännu med blicken
beständigt fästad på golfvet. Jag såg, huru en stor tår
tillrade öfver hennes kind, men hon skyndade att
af-torka den, på det att jag icke skulle märka hennes sorg.
»Hvarför är ni ledsen, goda Klara?» frågade jag.
»Jag, jag är er kanske till besvär ...»
»Ack, säg icke sal Det åtminstone har jag icke
förtjänat», utropade flickan och fäste sina stora,
tårdränkta ögon bönfallande på mig. »Nej, jag är icke
ledsen . . . men - men ibland gråter jag, ty
människorna äro så elaka, så eländiga . . . mot. . . mot den
eländiga. Men bäste herre», fortfor hon nu med ändrad
ton och försökte att småle, »det går aldrig an, att vi
blifva sorgsna. Jag skall bädda ert ben, och ni skall
försöka att sofva. Ni behöfver det nog, stackars unge,
vackre, olycklige herre. Men ni blir väl icke ond, om
jag frågar, hvad ni heter?»
»Ond? hur kan Klara tro något sådant?» svarade
jag leende. »Mitt namn är Konstantin H***.»
»Konstantin? Ack, sådant vackert namn! Då kallar
jag er hädanefter herr Konstantin. Ack, ack så vackert!
Konstantin, Konstantin!»
Flickan, hvilkens vemodiga sinnesstämning öfvergått
till en konstlad glädtighet, sysselsatte sig ifrigt att lägga
kylande omslag på mitt heta, brännande ben. Så väl
detta som hennes åsyn skänkte mig en stor lindring.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
