- Project Runeberg -  Samlade berättelser / Andra delen /
102

(1900-1901) Author: Wilhelm von Braun With: Carl Schubert
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Klara

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

102

»J

»Ja, i samling något rysligt», svarade jag. »Jag
tyckte, att jag befann mig i en röfvarkula, i ett
brottets och lastens näste, och att man just ville mörda
mig, då jag lyckligtvis väcktes af er, min goda,
oskyldiga Klara, så himmelsvidt olik de figurer, som
förskräckt mig i drömmen.

»Ett brottets och lastens näste - - goda, oskyldiga
Klara», upprepade flickan och gömde ansiktet i handen.
»Ack! man kan i drömmen se klarare, än då man är
vaken ...»

»Hvad menar rii, goda Klara?» frågade jag; något
förundrad.

»Ingenting. Jag bara ville säga, att jag ofta själf
har grufliga drömmar om brottets och lastens nästen.
Ibland drömmar jag, att den lede fienden omfamner
mig, och då jag hastigt vaknar . . . Gud! ...»

»Blir ni väl glad, liksom jag nyss, då ni finner,
att allt var ett foster af en blodfull dröm?»

»Ja, glad, mycket glad, det förstår sig», suckade
Klara och skyndade i detsamma till dörren, utanför
hvilken en sakta knackning lät höra sig.

En stor kakelugn, bakom hvilken sängen var
belägen, hindrade mig att se den unga flickan; jag hörde
henne endast ifrigt hviska några ord, bland hvilka jag
kunde fatta: omöjligt - sjuk herre - sofver. Rösten
där utanför, som var manlig, talade om »löften -
konster - envishet». Klaras skäl tycktes dock vara
bevekande, ty jag hörde mannen aflägsna sig, och flickan
återvände till mig.

»Hvem var det», sade jag med någon förundran,
»som ville tala med er så sent?»

»Å, bara en ung löjtnant, som . . . bor här i huset.
Hans svafvelstickor hade tagit slut, och han bad nu,
att jag skulle lysa upp honom på hans rum, men jag
ville icke, emedan min närvaro är så nödvändig här
hos er, min stackars, gode, vackre herr Konstantin.
Men sof nu! Ni skall icke vidare bli störd, ty jag
hör, att de låsa porten där nere. God natt! god natt!
Ni får icke tala ett ord mera.»

Som jag nu i min enfald fann min fråga
fullkomligt besvarad, insomnade jag snart återigen med hennes

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:40:00 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/braunber/2/0102.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free