Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Klara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
103
välljudande »god natt!» klingande i rnina öron. Denna
sömn var mera rogifvande än den förra. Väl vaknade
jag stundom af plågorna, men då skyndade flickan
genast att pålägga nya lindrande omslag, och sömnens
milda ängel lade åter sin vallmokrans öfver mina
brinnande tinningar. Mot morgonen erhöll jag en
fullkomligt lugn sömn, och då jag uppvaknade, var det redan
dager. Det första jag såg, då jag uppslog mina ögon,
var ett änglamildt kvinnoansikte, som lutade sig tätt
öfver mitt. Yrvaken och ännu halft medvetslös, tyckte
jag, att jag befann mig i min lilla vindskammare uti
min moders hus och att det var min mor själf,
föryngrad och förskönad, som på mig fäste sin
kärleksrika, himmelsblå blick. Ack, ofta, ofta hade hon stått
så öfver mitt läger för att af bida sin älsklings
uppvaknande. Jag slog hastigt mina armar omkring den
behagligt böjda halsen och tryckte en varm kyss på de
mildt leende läpparna.
»Ack, nej dal hvad är detta, herr Konstantin?»
ropade Klaras röst, hvars silfvertoner plötsligen återgåfvo
mig minnet af »tid och rum», som jag alldeles förgätit
i min yrsel.
Jag kände, att en brinnande rodnad got sig öfver
mina kinder. »Förlåt, förlåt mig, Klara!» bönföll jag,
ängslig och förlägen, »jag yrade säkert, jag trodde . . .
jag tyckte, att jag såg min mor», och då jag härvid
kastade ännu en skygg blick på den leende flickan,
förvånades jag verkligen af denna likhet, som förvillat
mig, och som jag icke förut märkt. Det var min mors
klara, blå öga, hennes höga, milda panna. Men snart
log jag åter öfver denna min inbillning, ty hos hvarje
god och kärleksfull varelse hade jag vant mig att alltid
finna likhet med den bästa, med mitt lifs upphof, min
barndoms vårdarinna.
Klara tryckte min utsträckta hand och suckade:
»Hvad det måtte vara ljuft att ha en mor! att kunna
drömma om henne så lifligt!»
Som jag trodde, att uttrycket så lifligt innebar
en liten förebråelse, rodnade jag ännu mera och vände
bort mitt hufvud. »Ack, herr Konstantin! var då icke
så barnslig och förlägen», ropade Klara, välmenande,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
