Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Klara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
106
»Läsa högt? ack! ack, hvad det skall bli roligt l
Jag har icke läst eller hört någonting läsas på, låt mig
se - tre år.»
»Kors! det var besynnerligt!» menade jag.
»Jag har ... ej haft tid därtill, förstår herr
Konstantin. Men skrif nu upp, hvad ni vill hafva för
böcker, så skall jag hämta dem. Låt det bli roliga, muntra
historier, herr Konstantin.»
»I mitt läge är det allvarsamma och moraliska
bättre», svarade jag och upptecknade några af
Lehn-bergs, Kellgrens och Lidners nyaste arbeten.
Jag kände numera ingen särdeles stor plåga i benet.
Sedan Klara pålagt detsamma ett nytt omslag och lagt
dynorna i ordning under mitt hufvud, knöt hon en
liten nätt silkesnäsduk öfver sitt vackra hufvud, slog
några droppar eau de Cologne på sin näsduk, tog en
vacker, gul korg på armen och gick åter till sängen för
att taga afsked af mig. Silkesduken klädde henne så
väl, och hennes unga, nästan späda ansikte framlyste
därunder så oändligt oskyldigt och täckt. Hon
tycktes finna nöje i den oförställda beundran, hvarmed jag
betraktade henne. Hon lade handen på min axel, neg
ett par gånger och sade med ett näpet småleende, som
icke var fritt från behagsjuka: »Adjö, herr Konstantin!
- lilla Klara går nu bort, men hon skall skynda
tillbaka så fort hon kan för att trösta sin stackars
sjukling. Adjö! adjö!»
Hon gick med lätta, elastiska steg, och jag såg med
en behaglig känsla efter den smärta, harmoniska figuren.
Vid dörren sade hon mig ännu ett långt utdraget,
silf-verrent: adjö! Därefter hörde jag henne sorgfälligt låsa
densamma och urtaga nyckeln. Nu förnam jag
plötsligt Amalias skärande skratt därutanför. O, hvad detta
ljud var olikt Klaras vänliga afskedsord! Jag hörde
Klara i förebrående ton säga några ord, af hvilka jag
dock icke kunde urskilja mera än: »din egen vinst.»
»Ja, det har du minsann rätt i! Jag har visst
ingenting däremot ... ha! ha!» hånskrattade Amalias
obehagliga röst - och därefter blef allt tyst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
