Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Klara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
107
Icke du, min vän, men mången annan, som
möjligen kommer att läsa dessa blad och som af fruktan
för sina egna onda tankar icke vågar se naturen sådan
den är, skall säkerligen bittert klandra mig därför, att
jag fört »Hans Helighet» in i ett sådant hus, i ett sådant
sällskap och att jag uppehållit honom där så länge
samt så utförligt beskrifvit hvarjehanda scener därstädes.
Må han fritt göra det! Jag har icke sammanskrifvit
berättelsen om den viktigaste händelsen i mitt lif för
honom och hans likar, som alltid, förblindade af en
ohjälplig trångbröstad egoism, vilja göra sig själfva
rättfärdiga. Men den fördomsfrie, men den rättänkande
och människoälskande läsaren hänvisar jag till första
sidan af dessa anteckningar, och jag hoppas, att han
skall finna min mening hafva varit någon helt annan
än att måla några sinnliga, förföriska bilder, tjänliga att
uppreta förut fördärf våde känslor. Om jag någon gång
rnåste öfverträda reglerna för denna stränga
anständighet, för hvilken sederna försvunnit, har det endast skett
därför, att min skildring måtte blifva så mycket
sannare, så mycket bedröfligare; ty hvad kan väl under
solen vara mera bedröfligt än att se en i sig själf ädel
och ren kvinnosjäl genom olyckliga omständigheter
hemfallen åt detta lastfulla yrke, som världen med en
förfärlig inkonsekvens kallar nöjet. Dock, sedan jag nu
hunnit öfver de slipprigaste momenterna, kan jag måla
återstoden af taflan med mindre bjärta färger, hvilket,
jag kan heligt försäkra det, ej en gång den prydaste
världsdam hellre kan vilja än jag vid detta tillfälle;
ty det är ju om den person jag mest älskat och
bittrast begråtit, som jag här nödgas att tala.
Om ett par timmar återkom Klara till min stora
glädje, ty ensamheten, eljes så gärna sökt af mig, var
mig under mitt nuvarande öfvergifna läge nästan
outhärdlig. Det var nästan half vinter ute, och kölden
hade på Klaras eljes något bleka ansikte satt de friskaste
rosor, som gjorde henne ännu vackrare. Med ett gladt,
förnöj dt leende hoppade hon mot min säng och hälsade
mig med dessa hjärtliga, förtjusande toner, som voro
henne så egna: »Stackars herr Konstantin, som varit utan
sin lilla sjuksköterska så länge? Har det varit ledsamt?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
