Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Klara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
116
öfver mig, med sammanknäppta händer och ett
obeskrifligt uttryck af rörande tacksamhet i det sköna
ansiktet. Sådant måste ju göra ett djupt intryck på mitt
unga, lättrörda, älskande sinne. Jag hade redan uppnått
den ålder, då hos de flesta passionen redan vaknat, och
jag såg ständigt omkring mig en ung, utomordentligt skön
kvinna, som jag i min lyckliga oerfarenhet ansåg för
ett mönster af kvinnlig renhet och dygd, och som
endast tycktes lefva för att bereda mig trefnad och
förekomma mina minsta önskningar. Utan att veta det,
älskade jag henne redan med den första kärlekens hela
häftighet och - blyghet; älskade henne innerligt,
outsägligt. När hon någon gång aflägsnade sig, om blott
på några minuter, kände jag en oförklarlig tomhet,
längtan, ångest, och då hon återkom och hennes
sera-fiska stämmas smekande toner klingade i mitt öra, slog
mitt hjärta af namnlös glädje. Äfven Klara, fastän det
kan låta som en paradox i den »rättfärdigas» öron,
be-mäktigades, jag vågar påstå det, af samma blyga, rena,
men häftiga känsla, som fyllde mig. Hon hade väl
ända hittills, men alltid med en viss hemlig afsky,
ägnat en syndig dyrkan åt Pathos, åt begärelsen; nu
först hade hon lärt att känna dennes ädlare broder
EroSj och med detsamma hon började tillbedja denne
Gud, började äfven för henne ett nytt lif. Hon var
icke den första, som kärleken återupprättat. Hennes af
naturen ypperliga förstånd hade hastigt klarnat, och
från hjärtat utgick den första lysande strålen, af
hvilken sedan snart blefvo flera, allt som den råa
okunnighetens mörker, i hvilket hon hittills irrat, började
att skingras. Lasten hade för henne blifvit en fasa,
när hon för första gången i sitt lif genom min mun
hört dygden prisas och framställas såsom det mest
ef-tersträfvansvärda här på jorden. Ånger och blygsel
hade själf sått sina frön i hennes själs örtagård och på
några dagar slagit ut sina taggiga blommor, som
för-kväft det förut varande ogräset. O, huru många tårar,
af mig osedda, runno icke under denna tid! Huru
många böner, som hon först nu lärt, stego icke tysta
mot himmeln! En fallen ande, som med allvar vill
återupprätta sig, har ingen rö, vet ej af hvila. Liksom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
