Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Klara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
117
den skeppsbmtne sjömannen anstränger den alla sina
krafter för att uppnå landet, som skimrar i fjärran,
där lifvets ängel vinkar ifrån stranden.
Då förstod jag föga eller intet af detta Klaras ädla
sträfvande, af detta hennes oupphörliga klappande på
nådens dörr. Jag ansåg hennes oro, som det icke
alltid lyckades henne att dölja för mig, endast som
följden af en i hast väckt, mäktig vetgirighet, och jag
gladde mig däråt, ty det var ju jag, som af den
slumrande gnistan gjort en klar låga. Hennes själs
förädling var ju mitt verk. Jag hade bringat hennes inre
människa i full harmoni med den yttre, hvars
ovanliga skönhet först väckt min förtjusning. Jag kunde
nu beundra dem båda, det förgängliga och det eviga.
Hvad jag var stolt! hvad jag var lycklig! Men, som
jag redan sagt, jag visste icke ännu, att det var
kärlek jag kände för Klara. Snart skulle dock bindeln
falla och jag blifva väckt ur min ungdoms ljufvaste
dröm, till den grymma, den förfärliga verkligheten.
Den människoälskande doktorns besök blefvo allt
tätare och längre, och med hvarje gång visade han sig
allt mildare, alltmera deltagande mot Klara, hvilkens flit
han berömde,, hvilkens hopp om försoning han stärkte,
dock i allmänna ordalag, så att icke jag skulle förstå
den verkliga betydelsen af hans yttranden. Jag var
nu så till vida återställd, att jag på kryckor och
understödd af den alltid lika omsorgsfulla Klara kunde
emellanåt göra några slag kring rummet. Utmattad af en
dylik ansträngning, låg jag en förmiddag på min säng
och höll den bredvid sittande Klaras lilla mjuka hand
i min - detta min blyga kärleks första och enda
försök att vara djärf hade nu blifvit mig en njutningsfull
vana, antingen jag läste för eller talade vid henne.
Tysta sågo flickan och jag länge och kärleksrikt in i
hvarandras ögon, till dess vi sprutto till vid en djup,
trånande suck, som på en gång undslapp oss båda.
Jag kände Klaras hand darra i min, som, det må den
lilla bevingade kogerguden veta, ej heller var särdeles
stadig. Jag drog en ny suck, och i detsamma
framställde sig tanken om vår blifvande skilsmässa» som
förut aldrig fallit mig in, för min själ, hvilken därvid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
