Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Klara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
121
ven jag var tung till sinnes, liksom man ibland är, då
någon dyster, olycksbådande, men oförklarlig aning
bemäktigar sig ens själ. Troende, att detta endast kom
af tanken på min skilsmässa från Klara, som nu, då
jag snart var återställd, var nödvändig, stålsatte jag mitt
sviktande mod och började att själf tala om densamma,
dock under högtidligt löfte, att jag, så ofta min tid det
tillät, skulle besöka henne, äfvensom att vi flitigt skulle
skrifva till hvarandra. Min kärlek måste hafva gjort
mig vältalig, ty Klara hänfördes småningom af mina
ord och hörde med tindrande ögon på min förklaring,
att numera ingen makt på jorden kunde komma mig
att ens för ett ögonblick glömma henne och den
outsägligt ljufva tid, under hvilken hon varit min tröstande
ängel m. m.
Skymningen nalkades, och vårt samtal blef allt
mera enstafvigt. Det var mig, liksom jag skolat
företaga en Jorsalafärd, i stället för att göra ett besök på
några timmar. Jag kände en djup beklämning,
hvilken Klaras täta suckar, dem hon förgäfves sökte att
kväfva, ingalunda voro ägnade att förminska. Tigande
satt jag med Klaras hand i min, då doktorn plötsligen
lät höra sig utanför dörren, hvilken flickan, efter det
hon utropat ett smärtfullt »redan?», skyndade att Öppna.
»Jag ser, att ni är färdig, min unge vän», sade
doktorn och skakade min hand. »Här har jag
medtagit en päls åt er, ty kölden är skarp i afton. Låt
det nu gå hastigt och lustigt. Jag och min betjänt
skola stödja er utför trapporna, så att vår lilla Klara
slipper att förkyla sig. Nu är allting beställdt, lämna
mig er arm och följ mig. Farväl, min flicka! Jag
kommer snart igen, som du vet.»
Med händerna pressade mot den stormande barmen
och med nedlutadt hufvud stod Klara bredvid mig.
»Farväl, goda, goda Klara!» sade jag nu och sökte att
antaga en munter ton, »det ser minsann ut, som ni
trodde, att jag skulle begifva mig ut på långresa, sedan
jag så länge dröjt i denna angenäma fristad. Adjö,
adjö, senast kl. 9 är jag tillbaka, och då skall jag hafva
så mycket att omtala, vara så glad, så munter.» Jag
räckte henne i detsamma min hand, som hon häftigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
