Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Klara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
127
uppfostran blifva anförtrodd åt någon värdigare eller
skickligare person. Tänk, om herr doktorn ville sända
henne hem, hem till min älskade mor.»
»Ett godt förslag, ty på sonen kan man se, att er
fru mor måste vara ett högst aktnings vardt fruntimmer.
Jag har endast ett däremot, och detta är för er egen
skull. Ni är ung, ni har en gång lärt er att älska
flickan, och sådant glömmes ej så lätt, huru förändrade
förhållandena äfven nyss blifvit, ni kommer hem och. . .
och ...»
»Jag vill undvika hemmet, så kärt det än är
mig, och mina studier gifva mig därtill den bästa
förevändning. Jag lofvar er detta heligt, herr doktor.
Ingen skall bättre än min goda mor kunna
utbilda Klaras förstånd och genom eget föredöme lätta
hennes sträfvande till dygden. Ack! jag ville så
gärna, att min mor skulle få fortsätta, hvad ni och
jag begynt.»
»Nå, detta låter höra sig! detta blir i sanning det
bästa», ropade doktorn och smålog förnöjd. »Nu, när
all den fara är öfverstånden, kan ni ännu i morgon
dag skrifva till er mor och underrätta henne om den
olycka, för hvilken ni varit utsatt. Ni talar då äfven
om er läkare och berättar, att ni, på dennes
rekommendation, under er sjukdom antog en ung flicka till
sköterska och att denna under hela tiden visat den
största påpasslighet och det ömmaste deltagande. Ni
tillägger sedan, att jag intresserar mig för flickan och
att jag önskade att få henne i ett hus, där hon, hvars
uppfostran blifvit mycket försummad, kunde lära sig
att blifva en mera nyttig medlem i samhället. Jag vill
äfven själf taga mig den friheten att på samma gång
skrifva till er fru mor och framställa min anhållan att
få flickan inackorderad hos henne. Det förstås, att vi
båda icke göra ens den ringaste hänsyftning på Klaras
forna lefnad. Sådant skulle fördärfva alltsammans,
emedan det oeftergifligaste villkor för Klaras förbättring
är det, att hennes omgifning ej har skäl att förakta
henne. Förtegenhet är icke osanning, och man kan
utan förebråelse visa densamma äfven mot en mor,
när nödvändigheten så fordrar.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
