Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Klara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
131
Doktorn beslöt nu, att Klara redan morgonen därpå
skulle afresa i sällskap med en äldre handlande, hvilken
ämnade sig till samma stad, där min mor bodde och
som i tidningarna infört annons om ressällskap. »I afton
skall jag föra henne hit, så att ni må få taga afsked
af hvarandra», sade doktorn; »men kom ihåg, ingen
svaghet. Tala tröstens ord till det stackars barnet,
men icke kärlekens; det skulle kunna dåra henne.»
Den gode doktorn for härefter ut och blef borta
hela dagen, troligen i anseende till de välmenande
arrangementerna för Klaras afresa. Aftonen nalkades
och jag satt vid lampan i mitt rum, full af en dyster,
orolig väntan. Henne, i hvilken, då jag senast talade
till henne, jag trodde mig skåda den rena, ädla
jungfrun, skulle jag om några ögonblick återse fallen,
skuldbelastad. Huru skulle jag mottaga henne? hvad säga
henne? Hvilket förfärligt bråddjup mellan förr och
nu! En enda vecka hade, som jag tyckte, gjort mig
många år äldre.
Jag hörde nu doktorns vagn hålla vid porten,
hvarvid mitt hjärta liksom krympte ihop. Några Ögonblick
därefter, som dock föreföllo mig förfärligt långa,
öppnades dörren af doktorn, som med sakta våld insköt
Klara, och därefter stängde den igen, lämnande oss
sålunda ensamma. Blek som en ande stod hon där nu
liksom fastväxt vid golfvet med sänkt hufvud och
sammanknäppta händer, en den fullkomligaste bild af ånger
och blygsel. Ur stånd att bekämpa mina känslor, for
jag med öppna armar mot henne; men då jag kommit
nära intill henne, hejdade jag mig hastigt, lät armarna
liksom domnade falla till sidan och äfven mitt hufvud
nedsjönk mot mitt flämtande bröst, som i detta
ögonblick var en tummelplats för de mest stridiga känslor.
Flere sekunder stodo vi så midt emot hvarandra
utan att kunna yttra ett ord. Jag såg, huru Klara allt
mera började att darra. Slutligen nedföll hon, utan att
jag hann förhindra det, omfattade mina knän och ropade
med en röst, från hvilken den sönderslitande smärtan
för ögonblicket borttagit det obeskrifliga välljud, som
annars låg däri: »Barmhärtighet, herr Konstantin!
barmhärtighet !»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
