- Project Runeberg -  Samlade berättelser / Andra delen /
132

(1900-1901) Author: Wilhelm von Braun With: Carl Schubert
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Klara

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

182

Om jag än varit hårdhjärtad som en österländsk
despot, skulle jag ej kunnat motstå en sådan bön,
uttalad i så skärande toner. Men jag hade ett vekt, ömt
och tacksamt sinne, som djupt rördes af den tanken,
att hon, som visat så mycken barmhärtighet mot mig,
skulle tro mig vara nog känslolös att ställa mig döf
för hennes böner, obeveklig för hennes ånger. Under
strida tårar upplyfte jag henne hastigt och mera bar
än ledde henne till soffan, där vi liksom barn (och

hvad voro vi väl annat?) en
lång stund fortforo att gråta
vid hvarandras sida.
Slutligen, då jag återfått
förmågan att tala, sade jag under
täta snyftningar: »Och det
är ni, olyckliga, men goda,
innerligt goda Klara, som ber
mig om . . . om . .. förlåtelse ?
Har ni då glömt allt, hvad
ni gjort mig allt, hvad jag
är skyldig er uppoffrande
godhet? Jag välsignar er,
välsignar er, och skall göra det till
min sista stund ...»

»Gud, hvad ni är god,
herr Konstantin!» hviskade
Klara, och hennes afmagrade,
bleka ansikte började liksom
att uppklarna genom tårarna. »Ni visar mig alldeles
för mycken öfverseende mildhet; jag är ej värdig
däraf, det vet ni; men ingenting på jorden har jag
fruktat mer, än att äfven ni skulle låta mig röna det...
förakt jag så väl förtjänar. Alltsedan vi skildes, har
jag dagar och nätter bedt Gud afvända icke endast sin,
utan äfven er rättvisa vrede från mig. Om ni nu nyss
stött mig ifrån eder med hela den afsky en så ädel
yngling som ni bör känna för en sådan förnedrad varelse
som jag, hade jag dött, det tror jag bestämdt, ty ni...
ni ... är . . .»

Här tystnade flickan hastigt och gömde ansiktet i
händerna. För att skona hennes känslor och med det.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:40:00 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/braunber/2/0132.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free