Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Klara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
138
kvarlåtenskap. Medellös, tröstlös och nedtyngd af de mest
tärande sorger och bekymmer, återvände jag till
akademien, där jag snart såg mig nödsakad att öfvergifva
tanken på att blifva läkare, emedan jag saknade penningar
att fullborda denna dyra kurs, som jag dock redan mera
än till hälften genomgått. Under denna svåra tid var
det du, min vän, som med det uppriktigaste deltagande
sökte upprätthålla mitt sviktande mod, i det du ville
afböja min fattade föresats att endast taga
kameralexamen och sedan lämna akademien för att som en
obetydlig skrifvare hos någon kronofogde på landet
glömma alla de lockande bilderna om en ärofullare
framtid.
Som du måhända ännu minnes, disputerade vi en
dag just i detta ämne, då nationens gamle vaktmästare
inträdde på min vindskammare och lämnade mig ett
rekommenderadt bref, hvars lösen du måste erlägga,
emedan mina penningar voro alldeles slut. Du erinrar
dig, med hvilken nyfikenhet vi skyndade att öppna
detsamma och med hvilken förundran vi läste följande
rader från ett ansedt bankirhus i Stockholm: »För
medicine kandidaten Konstantin H!l!**s räkning är genom
handelshuset Goldschmidt & komp. i London hos oss
nedsatt en summa af ett tusen riksdaler i silfver, att
lyfta efter behof.
Vi taga oss friheten innesluta en anvisning på 100
riksdaler, för den händelse välborne herrn skulle hafva
några ögonblickliga utbetalningar. Ställande oss
välborne herras framtida ordres till efterrättelse, förblifva
vi o. s. v.»
»Hvar i Guds ijiamn kommer detta ifrån?» var
bådas vårt utrop. Jag ville icke tro på min lycka, jag
ansåg den härröra från ett misstag, men du, mera
sang-vinisk än jag, uppmuntrade mig leende att begagna
mig däraf. Jag beslöt dock att genast resa till
Stockholm för att hos bankiren göra mig förvissad ^ om min
identitet. Med vemodiga känslor återsåg jag denna stad,
där jag ej varit, sedan jag blifvit återställd från mitt
benbrott. Huru mycket var ej förändradt sedan dess!
Huru många förluster hade jag icke under tiden lidit!
Doktorn och den arma Klara, de enda personer jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
