Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Klara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
144
»Men hvarför anser ni all hjälp omöjlig?» frågade
jag, som, nitisk i mitt yrke, hellre höll mig till detta,
än till det nyss omförmälta landsmanskapet.
»Beskaffenheten af er sjukdom vill ni väl icke neka mig att
få höra? På er röst, huru af mattad den än är, tyckes
det, som ni vore ung, och då kan ännu vara
mycket att göra för konsten.»
»Jag lider af. .. kräftan i... bröstet», svarade
damen suckande. »Sorger och lidanden hafva ådragit mig
denna förfärliga sjukdom, hvilken nu efter min
fosterfaders död ännu mera tilltagit. Jag dolde den
omsorgsfullt för honom, emedan jag icke ville förbittra hans
sista stunder; men nu önskar jag blott att få följa
honom. Läkarna hafva väl sagt, att en smärtfull
operation möjligen skulle kunna rädda mitt lif; men jag vill
icke underkasta mig densamma; jag vill dö, ty jag har
ingen och intet att lefva för.»
»Säg icke så!» utropade jag ifrigt. »En god
människa har alltid något att lefva för, och det är
syndigt att påskynda döden, då ännu något medel gifves
att undgå densamma. Ni är ju ung, troligen rik -
o, ni har då ännu mycket att lefva för! Tänk på de
arma, ni kan hugsvala, den nöd, ni kan lindra, de fallna,
ni kan återupprätta ...»
Jag afbröts här af damen, som smärtsamt
utropade: »Mon Dieu, mon Dieu!» Troende, att hon
ansattes af den förskräckliga plåga, som hon anförtrott mig,
drog jag undan sängomhänget för att bistå henne, men
hon vände bort ansiktet och sade: »Det gick genast
öfver, rnin herre; jag känner nu inga kroppens plågor,
men väl själens; sitt därför ned, jag ber er.» Efter en
kort paus, frågade hon mig hastigt, men ined
ansträngning: »Har ej äfven ni någon gång känt lidanden, mot
hvilka kroppens äro ett intet?»
»Jag har det», svarade jag sorgset, »men jag har
bemödat mig om att kufva dem; och detta bör äfven
kunna lyckas för en kraftig vilja, så snart de ej
härleda sig från ånger.»
»Ni har sagt det, ni har sagdt det», suckade
damen, »mina lidanden äro af detta slag. Ni är min
landsman, och dessutom läkare. Vid en dödssäng mot-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
