Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konstapeln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
161
lägen ett godt stycke väster om Söderköping, arbetades
liksom öfverallt på det »blå bandets» linje så ihärdigt,
att mången sysslolös åskådare (liksom det var
händelsen med författaren häraf) nästan ovillkorligen måste
påminna sig skolan och »däriföljemed» Hiibners
bibliska historia samt ett i denna bok befintligt, så till
teckning som tryck alldeles makalöst träsnitt,
föreställande Babels torn, vid hvilkets byggande de hedervärda
Sems barn sade till hvarandra: »Kommer, låter oss
slå tegel och bränna! Och de togo tegel för sten, och
ler för kalk. Och de sade vidare: kommer, låter oss
bygga en stad och ett torn, hvilkets höjd skall räcka
upp i himmeln, att vi mage göra oss ett namn!»
Här var det visserligen icke fråga om att bygga en stad
och ett torn, »hvars höjd skulle räcka upp i himmeln»,
tvärt om höll man på att sänka sig närmare »jordens
inälfvor», men hvad trälandet och arbetsfliten
beträffade, kunde väl knappast Sems barn mäta sig med
våra myror till indelta soldater, som gräfde, bökade,
ältade och körde och sammanförde, murade, pumpade
och jämmerligen »tygade till sig med murbruk och ler».
Den stolte uppsyningsmannen till häst, som man ser
hålla till höger på det hiibnerska träsnittet, bemärkte
man äfven här, ehuru det icke var någon af Sems
släkte, utan en kristnad, okristligt arg öfverstelöjtnant,
som dundrade, svor och bet omkring sig, hvart han
red, och endast på detta sätt bidragande till »hafvens
förening». Själfva språkförbistringen, som så snöpligt
satte en gräns för tornbyggnaden i Babel, saknades icke
engång, ty man hörde dalkarlar och västgötar,
väst-manländingar och småländingar skrika om hvarandra,
utan att förstå hvarandra, men arbetet gick det oaktadt
sin gilla gång, af den naturliga orsak, att det icke är
med tungan, som man gräfver eller murar, hvilket Sems
barn besynnerligt nog dock icke kommo att hetänka.
Under det att skottkärrorna gingo så flitigt här
nere, hade ej heller solguden varit overksam, utan efter
gammal vana lyckligen och väl forslat sin gyllne vagn
uppför himmelns branta backe till middagsstationen.
En mängd skarpa trumhvirflar läto i detsamma höra
sig utefter arbetslinjen, men dessa entoniga ljud, som
Braun, Samlade berättelser. II. 11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
