Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konstapeln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
164
där med sina träskor och långa puddelstöflor ett
dundrande halt. »Rätt bra, mina gossar!» ropade
konstapeln, förnöjd, »se, sådant tycker jag om. Ordning bör
råda öfverallt, men i synnerhet i vårt stånd, kamrater!»
Och medan hon nu rotevis utdelade allt hvad de
begärde: brännvin, öl, svagdricka, fisk, smörgås, o. s. v.,
pratade hon, icke på vanligt käringvis, utan med en
förbålt nedlåtande, ehuru vänlig, förmanston, sålunda:
»Ser ni, mina snälla valpar! huru bra och militäriskt det
nu går. (Gumman hade nämligen, som vi redan sett, en
särdeles stor förkärlek för militären och militärisk
ordning.) Det är annat än detta eviga: sup-konstapel!
öl-konstapel! smörgås-konstapel! o. s. v. Ni ä’ unga i tjänsten
allihop, och ni böra därför alltid rätta er efter hvad klokt
folk säger, ty gammal är ändå äldst. Af oss nitton man,
(gumman lade nämligen sin egen värda person till de
sex rotarna), som nu stå här, är det väl endast du,
Pluto, och jag, som luktat krutrök på rent allvar, och
därför får du också alltid en extrasup; se här, Pluto!»
»Tack, nu som alltid, konstapel!» sade Pluto, en
munter och lustig veteran, som bar
tapperhetsmedalj-bandet i ett knapphål på den leriga buldansrocken,
»men jag tycker, falle, att jag en gång för gammal
bekantskaps skull kunde få gå in till er och kyssa om
den där lilla vackra fiicksnärtan, som ni är så rasande
rädd om, liksom ni trodde, att det hjälper att stänga
in en sådan där liten...»
Men nu skulle man hafva sett konstapeln! Med en
knuten hand, så stor och knubbig som trots någon
verklig konstapels, slog hon i disken, så att glas och
lerfat hoppade om hvarandra; hennes mörka ögon
blixtrade, och ärret på pannan, förut högrödt, blef
alldeles svartblått, då hon utropade: »Vid din hals, Pluto,
håll käftamentet! Fy! det hade jag icke väntat af en
gammal krigskamrat. Med mig må du gärna prata hvad
du vill eljes, men understa dig icke en hal f dragen
anda om min dotter, ty hon är tusende gånger för god
att nämnas, mycket mindre kyssas, af ett så groft,
skäggigt och bredflabbigt tryne som ditt, minns det!»
Pluto teg förbluffad, och de öfriga yngre soldaterna
stoppade hastigt tuggmaskinerna för att se mäkta för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
