Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konstapeln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
172
Under tiden hade allt flera officerare inkommit, så
att schweizeriet blef nästan fullt, och konstapeln
uppsteg för att hjälpa sin dotter i hennes mångahanda bestyr.
Vid det hon nu gick och traskade, an hit och än dit,
skämtande och pratande, gaf den fryntlige löjtnanten,
som förlorat vadet, Tilda en vink af hemligt förstånd,
och leende framtog denna en frisk lagerkrans ur en låda.
Därpå framsköt löjtnanten den blomstersirade stolen
bakom konstapelns rygg med den effekt, att hon föll
ned däri, bekransades hastigt och lyftes af tjugu
starka armar i luften, där hon hissades upp och ned
under alla de innevarandes högljudda rop: »Hurra för
Johanna l Hurra för konstapeln! Hurra! hurra! hurra!»
Fåfängt vore att söka beskrifva den min af glad
öfverraskning och tillfredsställelse, som konstapeln tog
på sig vid denna sin korta upphöjelse, under hvilken
hon ideligen utropade: »Tusen tack, välborna herrar!
En bål punsch, Tilda! För mycken ära, välborna
herrar! Den största bålen, mitt snälla barn! Tackar allra
ödmjukast, välborna herrar och förmän! Skynda dig,
för all del, med bålen och glasen, Tilda lilla...»
Men fastän den vackra Tilda för det grufliga
hur-randets skull icke hörde ett ord af moderns befallningar,
var hon dock beredd på hvad som hända skulle, och
den största bålen stod redan på disken, f ullbrädda d och
blänkande i all sin härlighet. Då nu ändtligen
konstapeln nedsattes på golfvet och gjorde sig färdig att
ytterligare uttrycka sin tacksamhet för sina »välborne
herrar och förmän», framträdde Kronobergs-löjtnanten
och presenterade henne en stor, väl arbetad silfverskål.
Därefter upphof han sin röst, talade och sade: »Min
redlige konstapel! ty icke engång nu i denna
högtidliga stund vågar jag kalla er fru eller madam, hvilka
benämningar jag vet, att ni afskyr. Vi alla, som här
äro församlade, hafva erhållit våra kamraters uppdrag
att till er öfverlämna denna ringa gåfva, och mig har
man gifvit det särskilda hedrande förtroendet att tolka
allas våra känslor därvid. Visserligen är jag en klen
talare, ty, för att begagna ett af edra egna kärnfulla
ordspråk, det är endast prästen och hunden, som
förtjäna födan med munnen, men uppå granna tal se vi,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
