Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konstapeln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
177
ert kön, har väl ännu mera ökat vår aktning för er
person, men på samma gång äfven vår nyfikenhet, och
som vi- veta, att ni har förtroende för oss, hvilket också
alltid bör råda »militärer» emellan, så våga vi äfven
hoppas, att ni låter edra verkliga vänner få titta litet
grand genom »tältluckan» till ett framfaret lif, som
icke har kunnat vara annat än hedrande och ärofullt.
Snart skiljas vi, kanhända för alltid, och då ...»
»Herr löjtnanten har rätt», sade konstapeln med
ett vemodigt leende och nedsänkte det annars så högt
burna hufvudet. Därefter tillade hon med en ton,
för-undransvärdt kvinnlig och städad mot den vanliga:
»Hvarför skulle jag icke en gång kunna upprifva gamla
sår för att göra mina goda herrar officerare, ja, jag
vågar till och med säga vänner, till viljes. Det är
också icke mer än billigt, att herrarne helt och hållet
lära känna den kvinna, som de hedrat med så talrika
prof af tillgifvenhet, och jag tackar Gud, att jag utom
mitt första felsteg, om man nämligen så strängt bör
benämna ett kvinnohjärtas svaghet, icke har något att
förtro herrarne, som kunde minska densamma. Det är
herrarne förut bekant, att skryt aldrig har varit min
svaga sida, och den allmänna uppmärksamheten har en
gång varit så mycket vänd på mig, att jag fullkomligt
hann att ledsna vid densamma. Om jag således någon
gång kommer att nämna mina egna mandater, är det
endast för att ingenting dölja i berättelsen. Och om
nu herrarne vilja höra, så är jag färdig.»
Sällan har väl någon kvinna varit uppmärksammare
åhörd än konstapeln, som med lagerkransen ännu om
hufvudet begynte:
»Jag är icke så precis född i den låga
samhällsklass, jag nu tillhör, ty mina föräldrar voro ett
hederligt borgarfolk i staden K........, hvilka förut haft
förmögenhet, men sedan genom inträffade
olyckshändelser mistat större delen däraf. De slogo sig emellertid
tämligen godt ut, och jag erhöll en uppfostran, som
på den tiden icke kunde kallas försummad. Vid mitt
fjortonde år dog min far, och jag lefde nu ensam med
min mor, hvilkens enda kvarlefvande barn jag var. Lika
lung och stadig, mina herrar, som jag nu sitter här i
Braun, Samlade berättelser. II. 12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
