Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konstapeln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
183
klädd i min granna uniform, tyckte Granat, att jag
såg så nätt ut, att han ville omfamna mig, men då
föll jag på knä för honom och sade, att, sedan jag nu
själf villigt kastat ifrån mig rykte och heder i hela
världens ögon, ville jag åtminstone bibehålla dessa
ovärderliga skatter i hans och mina egna. ’Svär mig
därför heligt’, bönföll jag, ’att du för mig endast vill
vara konstapel och broder, tills vi funnit en präst,
som vill välsigna vårt förbund.’ Och han svor, och,
hvad som mera är, troget höll han sin ed. Gud
välsigne honom!
Ja, mina goda herrar, nu var jag således, ehuru
kvinna, verkligen kronans karl*. Jag märkte dock
redan första dagen, att det vilda lif, hvari jag kastat
mig, var föga passande för en hederlig kvinna, men
hvad gifves det väl för offer, som ej kärleken är
villig-ätt underkasta sig, i synnerhet en sådan kärlek som
min, lika häftig som den varit länge kufvad och utsatt
för motgångar. Småningom vande sig mina öron vid
det själfsvåldiga knekt språket, fast mitt sinne alltid
vämjdes därvid, och min naturliga liflighet gjorde äfven,
att jag sällan blef skyldig någon af kamraterna svar,
hvilka, om de än icke voro så plumpa som frågorna,
dock voro så mycket mera bitande och förskaffade mig
anseende såsom en lustig kurre. Jag hade dessutom
lärt en förskräcklig mängd ordspråk af min mor,
hvilken på gammaldags sätt alltid inblandade dylika i sitt
tal, och med dessa slog jag nu omkring så tappert, att
det slutligen, som herrarne väl veta, blifvit en vana
hos mig, då jag nyttjar mitt hvardagsspråk. Svårligen
hade jag likväl, åtminstone i början, kunnat reda mig,
om ej min fästman med ett alldeles outtröttligt nit
vakat öfver mig och afstyrt hvarje skymt af
förolämpning. För sin utmärkta duglighet i tjänsten, för sin
oförvägenhet, men i synnerhet för sin utomordentliga
kroppsstyrka, stod han i så stort anseende hos truppen,
* Författaren känner bestämdt tvenne lika beskaffade
händelser inom svenska arméen, hvarför läsaren för ingen del
bör anse detta såsom en fullkomlig dikt. Båda dessa
»historiska» kvinnor blefvo krigare af kärlek, och den ena af dem
erhöll tapperhetsmedalj under 1788 års krig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
