Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konstapeln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
186
dar, hvilka icke engång kunna låta bli att göra sig till
på själfva sin hedersdag, utan mera tänka på att med
sina slöjor, släp och skräp se heliga ut under vigseln
än på de heliga löften de gå att afgifva. Ett sådant där
asplöf till brud är det ömkligaste man kan tänka sig
- liksom det då vore så förskräckligt farligt att få
den man håller af. Det är en dålig smed, som är rädd
för gnistorna, och jag för min del tycker, att en brud
platt icke har annat att göra än se nöjd och lycksalig
ut, ty ej alla dagar äro bakedagar.»
Samtliga officerarne skrattade rätt hjärtligt åt
konstapelns egna åsikter angående huruledes en brud bör
skicka sig i det kritiska ögonblicket, och en af dem
frågade: »Men säg oss nu, konstapel, hur gick det -
sedan?»
»Sedan?» upprepade konstapeln och skakade på
hufvudet. »Det är icke allting man får härma, mina
herrar, och det, som icke bränner en, behöfver man ej
heller blåsa på. Nog af, att vi voro lyckliga, ty en
ung mans väg till ena pigo, liksom ormens på
hälleberget, hörer till det förunderliga, som står i skriften.
Dessutom lågo vi i goda kvarter och hade godt om tid.»
»Som äfven behörigen användes?» inföll en.
Utan att bevärdiga den siste interlokutören med
svar, fortsatte konstapeln: »Hvad brydde jag mig nu
om alla krigets faror, som hotade, och de besynnerliga
äfventyr, uti hvilka jag kastat mig, då jag ändtligen
tillhörde den, jag så länge nästan tillbedt. Sällan har
väl också någon kvinna varit så varmt älskad som jag
af min man, och vänskapen mellan Granat och
Kar-tesch hade hos våra kamrater blifvit till ett ordspråk,
liksom fordom den mellan Orest och Pylad, om hvilken
jag läste i min ungdom. Detta var ej heller underligt,,
ty vi voro aldrig från hvarandras sida, så ofta vi hade
ledighet från tjänsten, hvilken vi båda skötte med sådan
drift, att vi tillvunno oss våra höga förmäns oinskränkta
förtroende. Visserligen nödgades vi alltid att sorgfälligt
bevaka våra ord och våra blickar, och vi gjorde det
äfven, ty det var oss nog att veta, det vi voro i
hvarandras närhet. Det mod, den d j är f het, jag vid åtskilliga
tillfällen visat, gjorde på min man, som hade ett poe-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
