Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konstapeln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
188
därför bär jag den icke utanpå, men vid mitt bröst
har jag dock alltid gömt detta vedermäle af min konungs
nåd, hvilket dessutom påminner mig om den snart
sagdt ljufvaste stunden i mitt lif.»
Många af officerafne hade väl hört »glunkas» o in,
att konstapeln var medaljör, men ingen af dem visste
det med säkerhet. Således var det icke underligt, att
de allesamman med beundrande nyfikenhet betraktade
denna, helst för en kvinna, så högst ovanliga prydnad.
Men konstapeln stack snart medaljen åter ned i barmen
och sade: »Lappri, mina herrar, bara lappri! Det är
endast tillfälle, som fattas herrarne att få sig hvar sin
sådan, dock i guld, förstår sig, därom är jag öfvertygad,
ty att vara tapper är den allrasimplaste konst, blott
man har hjärta och heder i bröstet; och det hafva
herrarne, det vet jag. När man är i strid, lurar ju
döden både fram och bak, därför må ingen prisa den,
som går fram; han gör bara sin skyldighet, i det han
räddar sitt goda rykte. Krukor finnas visserligen äfven,
men dem vilja vi aldrig tala om, ty de äro en skam
för mänskligheten och hade bort blifva harar i stället
för karlar. Den första timmen i galgen är den svåraste,
och så är den äfven i elden, men har man blott en
gång varit där, frågar man sedan icke mer efter den
än en pris snus.
Våren och högsommaren hade redan förflutit, och
vi voro nu i augusti månad. Under tiden hade
jag-råkat i vissa omständigheter, vanliga för en hustru,
men ovanliga för en krigare, och därtill omöjliga att
länge fördölja. Herrarne förstå mig. Dessa
omständigheter, som annars skulle hafva utgjort min högsta
sällhet, beredde mig nu nästan sorg, emedan jag af dem
snart skulle tvingas att öfvergifva min man, hvilket var
det enda, som nu mera hos mig kunde uppväcka
fruktan. Jag beslöt dock att följa honom i det yttersta,
och vid hans sida kämpade jag vid Grossbeeren den
23 augusti, denna blodiga och regniga dag, på hvilken
preussiska bajonetterna gjorde susen, sedan handgevären
ej mer ville låta antända sig. Fjorton dagar därefter,
den 6 september, stod ett annat slag, det vid
Dennewitz, ett olycksslag för rnig.» (Härvid nedfällde kon-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
