Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konstapeln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
192
därför var det ett slags skyldighet för mig att omtala
mina öden, fastän det ibland gjorde mig liksom litet
ondt. Men om jag felade, blef jag också straffad
därför, och jag märker nu, att det gör samvetet rätt godt
ibland att bikta sig; ty jag känner mig just nöjd Öfver,
att jag kväst min stolthet och visat mig för herrarne
sådan jag varit och ar: en svag och ofta felaktig
kvinna.»
»Säg icke så, käraste konstapel!» utropade
Kronobergaren allvarligt, »vi hålla nu, om det är möjligt,
ännu mera af er än förut, och vi anse er alla för den
bästa, den förträffligaste ...»
»Ack, herr löjtnant! skryt icke af välgjordt,
förrän det är fullgjordt! Men jag tackar i alla fall
herrarne på det hjärtligaste för deras goda tanke om mig.
Man får ofta lof för litet, och last för halft mindre.
Men får jag nu bedja herrarne dricka ett glas; ty min
långa berättelse kan behöfva att sättas ned med
någonting. »
»Ja, en skål för konstapeln! en skål för
hjältinnan! en skål för medaljören!» ropade de unga
office-rarne och hurrade ännu en gång.
På aftonen samrna dag, då såväl befäl som trupp
begifvit sig till hvila, framställde »schweizeriet» en långt
tystare, men äfven mycket ljufvare scen. Konstapeln
satt också nu i sin blomstersirade stol med den vackra
presenten framför sig på bordet, men vid hennes sida
satt ett ungt, utomordentligt vackert, älskande par, hand
i hand och öga mot öga. Det var bataljonsläkaren
Edvin och marketenterskans dotter. Man kunde se på
dem båda, att de voro hvad man kallar »desperat kära».
Med oförställd beundran betraktade den unge mannen
det lockiga änglahufvud, som lutades mot hans bröst,
och då nu ett mildt leende krusade den unga flickans
rosenläpper, kunde väl ingenting vara naturligare, än
att han på dem tryckte en lång, innerlig kyss.
Konstapeln, den nogräknade konstapeln, som hade så stränga
begrepp om kvinnlig blygsamhet, såg det och . . . smålog.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
