Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konstapeln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
199
alla stånd och från alla Östergötlands landsändar hade
tillströmmat för att med vanlig svensk nyfikenhet
begapa ett krönt hufvud, med hvilket man i andra länder
klokt nog befattar sig föga. Där kan en liten kung,
en liten prins eller en liten hertig få resa sina hundrade
mil, utan att en enda kristen själ lyfter på hatten för
honom, men här kan han icke få gå lika många steg
utan att blifva begapad, besvärad, behurrad, beundrad,
beströdd med blommor och kanske på köpet äfven
beledd, ty ofta ligger det ganska liten uppriktighet i mina
kära landsmäns underdåniga vördnadsbetygelser.
Sådant där kunde man därför alltför gärna låta bli och
förunna en kunglig person att fara fram, han som en
annan människa, då det nu ändtligen efter fem tusen
års underdånigt tvifvel klarligen blifvit bevisadt, att
äfven konungar höra till detta djursläkte, så omänskliga
de än ofta visat sig uti historien.
Men, som sagdt är, den svenska nyfikenheten
förnekade sig icke nu heller, och den böljande massan
började redan att med äkta svenska eder gifva luft åt
sin svenska otålighet öfver hans maj:t konungens
dröjsmål, hvilket man tyckte hafva gått så långt, att man
hellre förlåtit honom en uppsåtlig kränkning af
grundlagen.
Konstapeln hade naturligtvis äfven begifvit sig ut
för att skåda sin »tappre och nådige konung», och hon
åtföljdes af of ver jägmästaren (också en gammal bekant
från fälttåget, då han var officer). Den gamla
släpmössan var nu utbytt mot en splitter ny, och den
pigesch hon pådragit var af det finaste gröna kläde,
så att hon själf nästan såg ut som om hon hört till
jägeristaten. Med starka armar arbetade hon sig fram
till en förmånlig plats, och den respekt hon åtnjöt af
alla, som kände henne (och dessa voro legio), i förening
med det besynnerliga i hennes dräkt, gjorde, att de flesta
villigt makade sig undan. Då hon nu stod där vid
öfverjägmästarens sida, hörde hon huru några dryga,
uppösta rusthållare tätt bredvid i mindre valda ordalag
beklagade sig öfver konungens bristande påpasslighet,
som de kallade »ett forb. slarf», »drumlighet», »förakt
mot de små», o. s. v. Men detta var mer än hennes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
