Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konstapeln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
202
»Jo, om jag bara vågade, om det icke onådigt
upptoges ...»
»Säg bara uti»
»Ett... ett litet minne af ... en så stor och nådig
hjälte . . . det allra ringaste ...»
»Hvad skall jag väl i hast hitta på?» sade
konungen småleende; »dock, jag minns, att ni har
tapperhets-medaljen i silfver. Se här, tag äfven denna af guld,
som jag själf länge burit», och härvid afslet konungen
medaljen och räckte den åt konstapeln, som nu alldeles
hänryckt knäföll och stammade: »För mycken nåd, ers
majestät! för mycken nåd!...»
»Adjö, min tappra marketenterskal adjö! Jag
hoppas, att vi se hvarandra åter», sade konungen och red,
vänligt nickande, under folkskarans fördubblade
hurrarop vidare. *
Hvem var lycklig, om icke den rojalistiska
konstapeln ! Med den erhållna medaljen tryckt mot det
högt klappande hjärtat, återgick hon till sin plats,
där hon nu, sedan hon talat med konungen, blef en
ännu viktigare person än förut. Ja, till och med de
dryga rusthållarne makade sig vördnadsfullt åt sidan
och aktade sig noga att yttra någonting, som kunde
stöta en person, hvilken synbarligen stod så väl på
högre ort.
Sedan konungen genast vid ankomsten erhållit sin
blomstertribut af ortens damer af bättre folk (o, hvad
* Om ej denna anekdot är fullt ut så »historisk», som
alla dem Crusenstolpe berättar om samme konung, är det väl
ej heller särdeles mycket som fattas, och författaren har
dessutom det medvetandet, att han icke genom sin »vrängda
framställning» velat förklena en afliden regent. För öfrigt inser nog
förf. det vågade uti att dikta händelser på personer, som lefvat
så nära vår egen tid; men, om man rätt betänker saken, bör
det väl kunna vara lika tillåtligt att efter behag använda
Karl XIV Johan i en novell som någonsin Karl XII, Gustaf
III m. fl., hvilka romanförfattarna påbördat åtskilliga små goda
eller onda gärningar, om hvilka historien ej känner det bittersta.
Den »improviserade» anekdoten härofvan öfverensstämmer
äfven med den aflidne konungens karakter, då man behagar
komma ihåg, att han, själf en krigets lycklige son, hedrade
och frikostigt belönade tapperheten, hvarhelst han träffade den.
Hans öfriga, mindre vackra sidor behöfva icke här anföras.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
