Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konstapeln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
209
»Och jag har förlorat mitt barn, mitt älskade
barn», suckade konstapeln och sänkte hufvudet mot
bröstet. »Dock, ske Herrens vilja! Jag vet åtminstone,
att jag kan återlämna det nästan lika rent och
oför-därfvadt, som det var, då jag mottog det. Detta är dock
en tröst - och sedan kan jag ju dö. Men hvem är
då denne fader, som vill beröfva mig all min glädje?»
»En förträfflig, en utmärkt man. Du skall snart
få lära att känna honom. Men var nu icke krukaktig,
karl! Aldrig trodde jag, att du kunde vara så
egen-nyttig. Du borde väl tvärtom glädja dig, att den söta
flickan blir försatt i rikedom och ära.»
»Jag har handlat orätt, mycket orätt, herr öfverste»,
sade konstapeln och reste sig upp, »men striden är nu
öfver. Hur skulle väl jag kunna sörja öfver hennes
lycka? Blott en sak smärtar mig: hon älskar doktorn,
min fosterson, och är i hemlighet förlofvad med honom,
men nu ...»
»Jag kunde min själ ana det l» ropade öfversten
glad, »nå än se’n?»
»Är hon en förnäm mans dotter, så anses väl min
fosterson för simpel, och då få de båda krossade
hjärtan ...»
»Vi vilja hoppas det bästa. Jag skall åtminstone
söka att betinga mig goda villkor, innan jag säljer min
hemlighet ...»
»Tänk då äfven på mig. Jag måste följa min
flicka, äfven om det vore som piga.»
»Var icke rädd l Men gå du nu ut i salen och...»
I detsamma öppnades dörren till sängkammaren,
där den franske generalen varit gömd under detta
samtal, till hvilket han bäfvande lyssnat, ehuru han ej
förstått ett ord af hvad som sades. Hvad hade han
ej velat gifva, om han kunnat det! Väntan och den
plågande ovissheten hade dock nu blifvit honom för
mäktiga, och han störtade häftigt in, fattade
krampaktigt öfverstens hand och fäste på honom en ängsligt
frågande blick, utan att kunna framstamma ett enda
ljud.
Konstapeln stod kvar och mätte generalen från
topp till tå med en mönstrande blick.
Braun, Samlade berättelser. II. 14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
