Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konstapeln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
210
»Lugna er, min general!» sade öfversten på franska,
»lugna er l Vi måste nödvändigt gå försiktigt till väga.»
»Hvad vet ni? Säg för Guds skull!» ropade
generalen. »Jag uthärdar ej längre denna ovisshet.»
»Generalen behagade först tillåta mig att göra
några frågor. Ni sade mig ju i dag, att det försvunna
barnet måste hafva burit en medaljong, som ni själf
hängt på dess hals?»
»Ja, och på den stod: Mathilde née 29 Juillet
1813. Efter franska generalernas allmänna bruk, förde
jag min älskade hustru med mig på alla mina fälttåg.»
»Ni fick ju aldrig någon spaning på er gemål?»
»Nej. Under det jag bortsläpades som fånge, har
hon troligen blifvit. . . mördad . . . fallit i fulla glansen
af ungdom och skönhet uppå främmande jord, fjärran,
fjärran från det sköna Frankrike.»
Han sade dessa ord med så hjärtslitande smärta,
att öfversten rördes. »Min general!» sade han, »ni är
nu en högt uppsatt och firad man, med stort rykte,
men om ni nu skulle återfinna ert barn i ett ringa tsånd,
med den ömmaste kärlek fästad vid sin fostermor och
därtill en ung, fattig, men hederlig ynglings
trolof-vade...»
»Är jag då ej själf en son af folket?» frågade
generalen och höjde stolt på hufvudet. »Min far var
mjölnare. Det är mitt stamträd. O, himmelens Gud!
återgif mig mitt barn blott ärligt och oskyldigt, och
må det för öfrigt vara hölj dt i trasor, dess fostermor
skall bli min käraste vän, dess trolofvade min älskade
son, vore han än den fattigaste dalkarl i detta fattiga
land. Men säg mig nu, jag besvär er därom, hvad . . .
hvad . . . betydde denna förundransvärda likhet hos . . .
hos denna flicka med min begråtna... hustru?»
Nu hade ej öfversten hjärta att förlänga en öm
faders kval. »Känner ni detta?» frågade han och
lämnade generalen medaljongen.
»Gud!» ropade den grånade napoleoniden med vild
glädje och nedsjönk på knä.
Med en tung suck gick konstapeln in till Tilda i
salen. Hade hon fullkomligt förstått, hvad generalen
nyss förut yttrat, hade ej sucken behöft vara så tung.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
